söndag, mars 25, 2007

Persson och Public service

Jag tänkte jag skulle låta bli att utgjuta mig om Persson, men kan inte låta bli. Alla vi som från början såg Göran Persson som en parentes, har inte så mycket att tillägga när det gäller dokumentärerna.

Varför satte SVT igång med projektet över huvud taget? Varför drog man inte igång ”Ordförande Carlsson” eller ”Ordförande Sahlin”? Det hade varit mycket mer intressant om de undersökt hur Göran Persson kom till makten. Varför alla dessa skriverier om eftermälet? "Han sanerade svensk ekonomi", upprepas mekaniskt. Men vad innebar det egentligen?

Jo, medierna är lite förtjusta i och dras till makthavare av typen Göran Persson och därför blir de blinda för ganska enkla psykologiska sanningar. Psykologi verkar inte vara ett ämne på journalisthögskolan. Det kanske är lite käringaktigt också för tuffa politiska journalister.

Att bedriva politik och utöva makt genom att klia andra statsministrar och statschefer på ryggen för att vinna personliga segrar, gör ju politiken helt ointressant. Och journalister som inte reflekterar utan bara tycker att sådant är maktutövandet nuförtiden, är ju lika farliga.

Att vi bänkat oss framför teven, beror inte bara på Göran Persson. Det har varit lika intressant att iaktta SVT:s magplask. It takes two for a tango. Här sitter en politiker och en journalist och speglar sig i varandra. En del journalister basunerar sedan gravallvarligt ut vad de säger utan att se att både kejsaren och kammartjänaren var utan kläder. Vilket skådespel!

Det hade varit mycket mer informativt och djuplodande, men kanske inte lika underhållande, om Fredrik Wikingsson och Filip Hammar eller Annika Lantz hade fått ta hand om Göran Persson i några program var. Då hade förmodligen konturerna av en visserligen ganska medelmåttig, men mer intressant människa och politiker tagit form.
Andra bloggar om:
Andra bloggar om: