måndag, november 24, 2008

Tom Alandh, Martina och jag

Igår såg jag Tom Alandhs dokumentär Martina och jag. Den sammanfattade hans tidigare filmer om Martina och vi fick följa henne från 5 års ålder tills hon fyllde 40 år nu i våras. I 35 år fick vi följa en människa eller rättare sagt två, Martinas mamma Berit också. Jag satt andlös och följde hennes kamp och hennes klokhet. Det var hon som såg till att Martina fick gå i vanlig förskola och skola. Hon har hela tiden betraktat Martina, trots Downs syndrom, som ”frisk” i motsats till vad läkare och andra tyckt. Som tack fick mamma Berit dålig ekonomi och sjukdom själv. Men livsglädjen och klokskapen fanns där hela tiden. Om att som förälder stötta och hjälpa men också släppa taget. Och man fick följa tidens gång i kläder och frisyrer och hårfärger.

Och Martina kunde själv berätta om sitt liv och uttrycka sig på ett sätt som grep tag i mig. När hon var tvungen att byta jobb och åka buss och ängslan över när hon skulle trycka på knappen, var gripande. Det var en högtidsstund framför teven, teve när den är som bäst! Och den går i repris!

Jag längtar efter att se om Tom Alandhs andra dokumentärer, om Monica Zetterlund, Cornelis och många fler. Ska kolla om de finns att få tag på.

Läs även andra bloggares åsikter om