lördag, januari 03, 2009

Befrielse från kändissjuka

Jag ser gärna programmen På spåret och Stjärnorna på slottet och jag lyssnar ibland på Spanarna och På minuten och jag har med glädje lyssnat på Vinter i P1. Men jag tycker att man kunde vidga gränserna lite för vilka som är med i programmen. Det är samma människor som återkommer, ofta mediafigurer. Och kvällstidningarnas uppgift tycks vara att skriva just om dem. Det blir en rundgång, som känns lite fantasilös.

Då har det varit skönt att se en serie som Himlen kan vänta. Ett fantastiskt möte med helt vanliga människor, som delat med sig av sina erfarenheter och där döden var närvarande. Den serien berörde mig mycket och jag är så tacksam att de ställde upp. Detsamma, fast lite mer lättsmält, gäller programmet Halv åtta hos mig, där man blev hembjuden till helt vanliga, okända människor på middag. De bjöd både på mat och på sig själva och var mycket mer intressanta än de återkommande kändisarna.

Himlen kan vänta var som att få ett riktigt mål mat i stället för att gå lös på julens gottebord. Precis som Jonas Gardells De halvt dolda. Han har nog sett Ang Lees film The Ice Storm, som gick samma kväll. Det fanns ett släktskap mellan dem och i mörkret och det dystra kunde man urskilja skarpa porträtt. Det är när man ser såna program som man inser att man faktiskt kan bli undernärd av för många lättsmälta program. Programmen om Selma Lagerlöf och om Bang var också närande.