tisdag, september 15, 2009

Kultur och natur och höst

Häromdan tittade jag ner i backen och tänkte: vilken lång pinne. Jag gick alldeles inpå, men det var ingen pinne; det var en halv meter lång huggorm som låg blickstilla. Tiden rusade tillbaka i minnet då jag blev biten och fick en allergichock. (Jag har adrenalin mm i handväskan - men den är ju inte alltid med). Jag bankade med mina gåstavar och snabbt som blixten försvann den in i gräset.

Uffe har plockat kassar med kantareller i år. Vi har ätit kantarellmacka var och varannan kväll och jag ska göra paj med Västerbottenost och kantareller (och lite svarta vinbär) i långpanna - flera gånger om.

Igår när jag promenerade till Galleri Astley gick jag starkt framåtlutad och iakttog pinnar/huggormar och kantareller/gula löv utmed stigen.

Väl framme fick jag lite välbehövlig kultur till livs; två konstnärer ställer ut just nu hos Astleys, Klaus Zylla och Bo Ljung. Just nu är jag inne i en stark orangeröd period när det gäller kläder. Jag har köpt en ny jumper och plockat fram en tretton år gammal blus - i rätt färg. Och jag ser den färgen överallt. Inte minst hos de här två konstnärerna.

Klaus Zylla bor i Berlin och Portugal och är född 1953. Han arbetar både med måleri och grafik. Titta gärna på hans hemsida på förstasidans bildcollage. Det ger en bra uppfattning om hans "figurer". De påminde mig om nånting som jag inte kan komma på; jag associerade till seriefigurer, barnteckningar, sekelskiftet 1900 (varför?), dolda budskap, öppna budskap osv. Jag var inte mycket klokare när jag gick hem, men färgerna - wow.



Bo Ljung ställer också ut. Han är född 1961 i Västerås och är numera verksam i Stockholm. Här möts jag av livfulla, färgsprakande målningar. "Min" färg är rikt representerad. Det är lager på lager av bilder och budskap. Det är abstrakt och figurativt på samma gång. Hans motiv är så mångtydiga att jag nog måste återkomma och titta en gång till. Och det gör jag gärna för det här är en sån utställning där man går länge eller återkommer till många gånger. Det är ren upptäckarglädje och fröjd för ögat.

Som vanligt känner jag stor tacksamhet att jag har promenadavstånd till Galleri Astley när jag beger mig hemåt. Och att jag kunde sitta en stund i kaféet och småmeditera.
Läs även andra bloggares åsikter om