tisdag, mars 16, 2010

Min pappa - ett stycke svensk industrihistoria

Min pappa, Anders Andersson, är ett stycke svensk industrihistoria. Nu när du fyller 90 år, vill jag hylla dig med några bilder, som du så stolt visat oss och berättat om så många gånger. I början lyssnade jag lite förstrött när du berättade om dem. Men en dag bestämde jag mig för att verkligen lyssna. Tillsammans gick vi igenom dina fotografier och jag fotade av dem och skrev texter direkt på bilderna för att komma ihåg vad de föreställde. På köpet fick jag en handgriplig, svensk industrihistoria. Här har jag valt ut några av dem.

Du föddes 1920 och när du var 13 år dog mamma Astrid, 34 år, i tuberkulos efter att ha hjälpt en granne som var sjuk. Du var äldst av tre syskon. När du var 16 år började du vid Stiftfabriken i Trollhättan. Det är lätt att känna igen dig på ditt svarta hår.


Det var kärvt med jobb på 1930-talet i Trollhättan, men så småningom hamnade du på SAAB. På bilden nedan mäter du valsen med bladmått på tryckpressar som skulle gå till Frankrike.


Men det är flygplanen som är din stolthet och det är till dem du alltid återkommer. I stället för att göra värnplikten under kriget fick du montera och renovera flygplan.


Du gjorde vingar till B17, B18, Lansen och Flygande tunnan. B18 byggdes på tysk licens under kriget och B17 såldes till Abessinien (Etiopien) har du berättat. Bilden är från SAAB i Trollhättan.

Du har också berättat att ni kunde se hur man tog fram SAAB-bilen i en lokal bredvid och att när de skulle dra åt ? gick de runt, runt bilen, så det blev djupa spår i golvet. Det var ju så naturligt att SAAB:en liknade ett flygplan.


Här bygger ni kroppen till ett B18-plan.


Och här får du följa med på en tur i ett B17-plan på Såtenäs. Någon gång flög du över Halvorstorp så vi kunde vinka till varandra.


Berättelserna är många om alla olyckor – här ett B17-plan som slagit runt på flygfältet i Trollhättan.


Och här lyfter ni upp ett buklandat B17-plan med luftkudde i Såtenäs.


På det här amerikanska planet ”Librator” är kåpan bortskjuten och man kan se kulhål i sidan.

Du var också tidvis på SAAB i Linköping och därifrån har jag några av mina tidigaste minnen när vi hälsade på. Jag minns inga flygplan, men jag minns pralinerna på stora band på Cloetta chokladfabrik.

Flygplanen var mest före min tid så att säga. För mig var ditt jobb Nydqvist & Holm, Nohab i Trollhättan, numera filmfabrik. Och du var ute långa perioder och monterade turbiner i Norrland och i Norge. Ibland var vi med och den bästa perioden var när vi bodde en sommar i Notodden i Norge. Efter realen tågluffade min bästa kompis och jag (fast ordet tågluffa fanns inte då) via Norge och Narvik till Vuollerim, när du jobbade vid Porjus kraftstation (?)..


Här sitter du högt uppe på ett turbinhjul, ett diagonalhjul. Det var ett hårt jobb för kroppen och det var väl lite si och så med säkerheten …


… för här hänger turbinhjulet i kranen och du står under.

Det var stora tunga verktyg och mycket gjordes för hand. Här momentdrar du bultar i en turbinaxel.


Nog är det lätt att förstå varifrån värken i nacken och ryggen kom så småningom. Du har haft ständig värk i snart 30 år, men den har inte förminskat stoltheten över arbetet. Även om det många gånger var uselt att ligga ute på jobb och bo i dåliga baracker och jobbet var hårt, kallt och tungt.


De sista åren på Nohab och turbinlaboratoriet blev fysiskt lättare. Här slår du ut en ritning, har du berättat.

Det jag har fått i arv har varit en stark känsla för och stolthet över att utföra arbete och vara skicklig med sina händer. Det var lika fint som att göra ritningar eller konstruera.

När jag läser i tidningarna om människor som fyller år och om människor som dött, slås jag av hur mycket man fortfarande mest hedrar teoretiker. Och jag har alltid vantrivts med alla schabloner om ”arbetare”. Trots allt tungt arbete har dina händer alltid varit mjuka och givit den bästa trösten. Och trots värk, har din humor aldrig övergett dig.
Grattis på 90-årsdagen!

Läs även andra bloggares åsikter om