söndag, april 11, 2010

Män som åldras vackert

Såg Babel häromkvällen. Det med Jan Guillou och Henning Mankell under rubriken Varför skriver gamla kommunister så bra deckare? Man talade väldigt lite om "bra" men desto mer om upplagor och översättningar. Håller verkligen Sjöwall & Wahlöö idag? Och hur intressanta och politiska är Kurt Wallander och Carl Hamilton egentligen? Nu ger jag just Henning Mankells Kinesen en chans, så jag kanske ändrar mig. Att de säljer i stora upplagor är väl kul, men jag tyckte att de tog sig själva på lite för stort allvar. Blänkte det inte till av avundsjuka också när Jan Guillou tyckte att Stieg Larssons böcker var opolitiska? typ "Våld mot kvinnor var väl alla emot..."  Henning Mankell påstod sig vara lika solidarisk idag som 1968. De gav intryck av två killar som stannat där - 1968 alltså. Som inte gått vidare och reflekterat över vad som är politik och vad som inte är politik idag och vilka man var solidarisk med 1968 och vilka man är solidarisk med 2010. Det kan också vara programformen och programledaren som gjorde att de inte kom till sin rätt. Eller den snäva lite fåniga rubriken. Letar efter kommentarfunktion på Babels hemsida, men hittar ingen (!?)

Nej då finns det exempel på män som i mina ögon åldrats vackert. Jag läser i tidskriften Författaren att Nordens folkhögskola på Biskops Arnö är på fallrepet. Där har jag haft några givande stunder. En sån stund bidrog de finlandssvenska författarna Claes Andersson och Tua Forsström till för många år sedan. En helkväll då de läste sina dikter och Claes Andersson spelade piano. Jag har ett  kassettband kvar som jag lyssnat sönder precis där Claes Andersson läser dikten "Summary" (ur Tillkortakommanden 1981). Jag har levt med hans dikter genom åren  (samlingsvolymen Det som blev ord i mig : Dikter 1962 - 1987) och 2009 kom Varje slag mitt hjärta slår.
Då hade jag också med möda tagit mig igenom Per-Olov Enquists Ett annat iv, som blivit kritikerhyllad och vunnit Augustpriset. Varje slag mitt hjärta slår läste jag däremot intensivt två gånger på raken. Jag har inte  hittat någon recension alls av den i svenska tidningar. Och så gärna jag skulle vilja se Claes Andersson i Babel. Han är ju vänster och till och med varit kulturminister i Finland, men han har förstås inte skrivit deckare.

Varje slag mitt hjärta slår är en okronologisk livsberättelse av en författare, psykiater, musiker och politiker. Utan självömkan eller självhävdelse men med desto mer humor och självironi. Och reflektion. Han lyckas som ingen annan komprimera fundamentala, existentiella frågor med värme och humor. Bra exempel för mig just nu: "Den som hävdar att själva åldrandet inte är ett helvete ljuger".
Det finns en till som åldrats vackert (men Forever young). Jag hade gärna varit i Stockholm och lyssnat på honom - Bob Dylan.

Jag drar mig till minnes en annan stor läsupplevelse apropå Kerstin Thorvalls bortgång, När man skjuter arbetare. Så befriande att läsa en arbetarroman som ställer det mesta på huvudet. Vem är arbetare, vem är socialist, vad är klass, vad är solidaritet?

Läs även andra bloggares åsikter om