onsdag, februari 24, 2016

Resfeber och USA-val

Nu bär det av till Houston, Texas, för att träffa Annelie för första gången. Hon har hunnit bli 10 månader! Och Anton har fyllt tre år. Inte dumt att lämna Februarisverige och mötas av 24 grader i solen, svenskt sommarväder! Har precis plockat fram sommarkläder.

Ska också bli kul att titta på amerikansk teve och primärvalen. Kommer ihåg för många år sen då jag var i USA och såg slutdebatten mellan George W. Bush och Al Gore. Spännande att vara på plats och höra amerikanska kommentarer och jämföra med rapporteringen här i Sverige. Lyssnar på USA-valpodden på Sveriges radio. Den finns det mycket att säga om, men det tar vi när jag kommit hem.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag, januari 31, 2016

Inte fiber längre, nu ska jag blogga lite mer,,,

Har precis gått ur fiberföreningens styrelse. Två års arbete och engagemang räcker. Trots att jag är pensionär så är det skönt att få mer tid annat. Anledningen till att jag slutar har jag skrivit om i min blogg - Evas fiberblogg.

Blev så glad häromdagen när jag fick en fantastisk utställningskatalog från Wien om Josef Frank. Jan Norrman har skrivit om Josef Frank och IKEA i den och jag hjälpte till med bilder och han refererar till min bok...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag, oktober 26, 2015

Nu är det fiber som gäller - och fiberblogg

Det pågår en folkrörelse i det tysta i Sverige. För att få bredband på landsbygden, måste man själv engagera sig och jobba hårt för att få bättre uppkoppling i framtiden. I städer och tätorter ser företagen till att bygga för där är det kommersiellt lönsamt. Men som sagt på landsbygden måste man själv se till att det byggs. För att det inte ska bli så mycket dyrare delas statliga bidrag ut, som fiberföreningarna ska söka från Jordbruksverket. Det är Länsstyrelserna som delar ut pengarna.

Det är en sann upplevelse att erfara Myndighetssverige. Föreningarna i Västra Götaland uppmanades att lämna in kompletta bidragsansökningar före 1 oktober. Men man kan inte ta beslut förrän i februari 2016 och man kan inte börja betala ut pengar före ca maj 2016 - mest på grund av ett nytt datasystem!?

Mer om fiber på min fiberblogg - Evas fiberblogg.

Läs även andra bloggares åsikter om

torsdag, juli 02, 2015

Bloggat i tio år!

Upptäckte att jag bloggat i precis 10 år! Ganska lång tid för en blogg! Ägnade en stund igår åt att läsa igenom gamla bloggar och insåg hur mycket jag upplevt hos Galleri Astley i Uttersberg. Ett tag skrev jag en del om sommarpratarna i P1, men så började alla, inte minst tidningarna, att recensera praten och då försvann lusten att skriva om dem. Funderar också lite på vad det är jag INTE skrivit om....

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag, juli 01, 2015

Åter till Galleri Astley

Vi har inte besökt Tomasbo på två år. Hur skulle vi uppleva att svänga in på den välbekanta s-formade vägen? Grannen Cecilia var inte hemma och vi betraktade vårt Tomasbo lite på avstånd och åkte iväg igen, ganska lättade att det kändes naturligt, precis som ett trevligt återseende ska göra.



Orsaken till att vi åkte förbi var att jag vunnit, i år igen, i Galleri Astleys konstlotteri. Naturligtvis hade vi flyt. Som så många gånger förut, fick vi vara med en unik händelse i museet – nu invigningen av ”Konstscen Kina”.

Konstnären Feng Fang invigde samlingsutställningen med 17 av Kinas främsta konstnärer. Utställningen har vistats i Peking och efter Galleri Astley i Uttersberg kommer den att visas i S:t Petersburg och så småningom kanske i Stockholm.

Att utställningen visas i Uttersberg är tack vare galleriets Anders Nyhlén och Lennart Utterström, som bor i Kina och den är resultatet av 20 år av kulturutbyte mellan Galleri Astley och Kina. I juni 1995 öppnade utställningen "Fantasy and Reality" som sammanställts av Galleri Astley på The China National Art Gallery i Peking. Sedan dess har flera utställningar med svensk konst arrangeras i Kina och flera kinesiska utställningar har visats i Uttersberg.

Det är alltid intressant att höra konstnären själv berätta. Feng Fang berättade om sitt motiv med tranor och dess symbolik.

Jag fastnade för några målningar, men som tur är har jag katalogen "Liberating the Past from the Present - Contemporary Art in China" att återvända till.

Denna målning av Meng Luding drog ögonen till sig.











I museet visas nu också tuschmåleri av Zhang Fangbai. Han är professor i måleri i Peking Hans goda vän Lennart Utterström introducerade honom för Anders Nyhlén och den första utställningen på Galleri Astley visades 2005. Nu har han köpt hus och tänker tillbringa en del av året här. När många andra konstnärer i Kina vände sig mot väst stod Fangbai Zhang kvar i den kinesiska traditionen. Hans målningar är mörka och det finns en stark symbolik i hans bilder.

Det är ju inte första gången en känd konstnär knyts till Galleri Astley i Uttersberg. Astley Nyhléns mötte Ernst Neizvestny i slutet av 1960-talet i Moskva och det blev början till ett livslångt samarbete. Neizvestny som fick lämna Sovjetunionen 1976, var galleriets första utställare i Uttersberg i maj 1977. Han fann ett andra hem i Uttersberg och återkom för att arbeta och koppla av från livet i New York. Här målade han de två stora takmålningarna till museet och modellerade några av de skulpturer som ställs ut tillsammans med teckningar och grafik. År 2004 invigdes hans 6 meter höga skulptur ”Livets träd” i centrala Moskva. En modell av skulpturen finns i museets övervåning, Neizvestnyrummet .


Läs även andra bloggares åsikter om , . , ,

måndag, juni 29, 2015

Bullerbyn och Folkhemmet, Livets gång och Tidens gång eller Lilla livet och Stora livet…

Karin Olsson skrev för ett tag sen i Expressen att föreställningen om Bullerbyn kanske aldrig har varit så avlägsen som nu. Den fanns bara i fantasin, även om skildringen hade drag av Astrid Lindgrens barndom i Småland. Hon ser större klasskillnader nu än under arbetarrörelsens glansdagar och ett mer heterogent samhälle än förr. Och hon vill mer än någonsin påminna om att idyllen Bullerbyn inte existerar och inte har existerat. Och hon avslutar med eftertryck att ”Astrid Lindgren visste nog bättre än många andra att Bullerbyn är landet som icke är”.

I radioprogrammet Nya Vågen i P1 för ett par år sedan, rös kulturjournalisten Jenny Aschenbrenner åt idyllen i Bullerbyn. Hon beskrev Bullerbyn som den ultimata svenska idyllen i grälla färger med äppelkindade barn och vuxna. De gav andra en känsla av otillräcklighet, till exempel den snoriga ungen längst bak vid skolavslutningen. Hon avslutade med att det är något sjukt med Bullerbyn. Så falskt att det lurar psykoser och seriemördare under den solbelysta ytan.

Självklart är Bullerbyn en skapelse av Astrid Lindgrens ”fantasi”, men hennes barndom i Småland levdes också – i verkligheten. Hon hade en lycklig och trygg barndom med lek och gemenskap just när första världskriget bröt ut och då Sverige var ett av Europas fattigaste länder. Sverige var verkligen ingen idyll, men Astrid Lindgrens barndom var lycklig! Hur går detta ihop?

Karin Olsson och Jenny Aschenbrenner blandar, med Hans Roslings ord, ihop Tidens gång och Livets gång. Det är lätt att se Tidens gång och förväxla den med den egna erfarenheten och det personliga livet. Man skulle också kunna uttrycka det så att de har svårt att skilja det Stora livet från det Lilla livet, samhällsbygget från det personliga livet.

Denna sammanblandning rådde också i Kulturradions program om folkhemmet för ett par år sedan. Det blev nästan komiskt när de inbjudna gästerna ömsom pratade om ett samhällsbygge och ömsom om barndomen med doft av kåldolmar och volleauvanger. Folkhemmet flöt ihop med den egna barndomen på femtiotalet eller sjuttiotalet eller nittiotalet, allt efter den egna åldern, trots att samhället såg väldigt olika ut under dessa decennier.

Det Lilla livet, där det ofta förekommer barn och äldre, kallas gärna av kulturjournalister för idyll med en negativ biton. Samma anklagelser råkar Carl Larsson ut för när han skildrar livet i Sundborn. Usch vilken bräkande idyll – fattigdom och klasskillnader lyser med sin frånvaro, tycker man.

När jag gick runt på Waldemarsudde för några år sedan och betraktade Carl Larssons tavlor, slog det mig varför jag ändå blev så fångad och påverkad av dem. Det handlade inte om en berömd konstnär, om samhället eller samhällskritik. De skildrade Livet, det Lilla livet. Det handlade om livet med barn och vardag. Jag stod så nära Britta och Lisbet att jag kunde jämföra vilka ”hårtofsar” man hade 1909 med mina barnbarns tofsar 2009 och som jag hittar kvarglömda när de varit på besök. Flickorna från 1909 var lika levande som mina barnbarn är hundra år senare. Jag såg inte någon bräkande idyll. Jag såg att vi människor byts ut men att själva livet är sig likt. Och döden. Då som nu; för fattig som för rik. Och plötsligt såg jag Carl Larssons tavla Livets gåta med nya ögon. Två så levande barn bredvid dödens symboler.

Folkhemmet är samhällsbygget som ger Bullerbyn och Sundborn en politisk och rättslig inramning. Men detta Folkhem förändras och utvecklas hela tiden. Det är inte särskilt fruktbart att söka i det förflutna. Klasskillnaderna under 1950-talet och 1960-talet var inte mindre än nu och visionen då inbegrep alls inte alla. Folkhemmet skulle kunna vara en vision om ett bra samhälle för alla - just nu. Det blir vad vi gör det till, vad vi vill göra det till.

Barn behöver, och vuxna med för den delen, ett tryggt och kärleksfullt liv här och nu. Våra liv kan inte vänta. Därför kan Bullerbyn vara en plats, precis var som helst, där barn är trygga, får kärlek och bekräftelse och där de får leka. De behöver inte ens vara rika. Och platsen behöver inte ens ligga i Sverige. 

Barnkonventionens artikel 31 ger varje barn rätt till lek, vila och fritid. Kailash Satyarthi och Malala Yousafzai fick Nobels fredspris 2014 för sitt arbete mot förtryck av barn och unga människor och för rätten till utbildning för alla barn. Satvarthis organisation har befriat upp mot 80 000 barn som befunnit sig i olika former av slavarbete och arbetar med deras rekreation. Bullerbyar finns även i Indien.

Att barn skrev till Astrid Lindgren och frågade var Bullerbyn låg, berodde nog inte på att de ville till Småland kring sekelskiftet 1900. Astrid Lindgren kunde konsten att skildra Livet. Hon skapade en väv, där både klasskillnader, fattigdom och olikheter ingår i varpen, men där ändå de enskilda människorna står i fokus.

För oss alla är det till syvende och sist det Lilla livet vi lever och som tar slut en dag. Även den snoriga ungen längst bak i klassrummet kanske också blir bekräftad av någon och får kärlek. Det kanske är just den där idyllen som gör att man klarar att ta itu med det Stora livet och att bygga ett folkhem.

Om vi till exempel inte släpper in och tar emot främlingar och okända i det Lilla livet, kommer samhället också ha svårt att lyckas med sin i integrationspolitik.

 Bob Dylans The Times They are A’Changin’ har varit mitt livs ledmotiv. Jag har varit dottern, sedan föräldern och nu tillhör jag den äldre generationen. Tidens gång och mitt liv.

Come mothers and fathers 
Throughout the land 
And don't criticize 
What you can't understand 
Your sons and your daughters 
Are beyond your command 
Your old road is Rapidly agin'. 
Please get out of the new one
If you can't lend your hand 
For the times they are a-changin'. 

Det är bra författare som Astrid Lindgren och Bob Dylan som gestaltar Livet så att Tidens gång och samhällsbygget speglas i våra liv. Detta har regissör Kristina Lindström dokumenterat på ett utomordentligt fint sätt med sin film om Astrid Lindgren.

PS Ibland har jag snuddat vid tanken att föraktet för det Lilla livet är nära förbundet med kvinnoförakt. DS


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag, juni 21, 2015

Nu har jag ingen pappa längre

Pappa fick leva i 95 år och man tro att det skulle vara lättare och mer "naturligt" att mista sin pappa vid så hög ålder (på både honom och mig)! Men det är nästan tvärtom. Har man haft en pappa i snart 70 år, är det ännu mer konstigt att inte ha honom längre! Jag har som jag ofta gjort, sörjt med musik. Paul Sahlin sjöng så vackert på begravningen och jag hade valt Evert Taubes Inbjudan till Bohuslän. Och som ingångsmusik Mozarts Laudate Dominum. Jag har lyssnat om och om och om igen.... Läs även andra bloggares åsikter om

tisdag, april 07, 2015

Hur lång tid tar det att bli bra?

När jag låg på sjukhuset för drygt ett halvår sedan, trodde jag att jag skulle vara återställd inom 8 veckor, men aj vad jag bedrog mig. Bäckenbotten läkte och jag går och står lika bra som förut, men axeln....
Vid första återbesöket sa läkaren "du får nog räkna med ett år", vid andra besöket sa han "du får nog räkna med tre år". Fram till jul hade jag som målsättning att kunna sträcka ut högerarmen för att kunna hänga upp röda kulor i julgranen. Men det gick inte, såvida jag inte hävde mig upp med kroppen. Det har jag vant mig vid och jag har blivit mer vänsterhänt än någonsin. Det går sakta och det gör ont och det är en balansgång mellan att träna och ta värktabletter. Finns det någon som har erfarenhet av en bruten/krossad axel och hur lång tid det tar att komma tillbaka? Tilläggas kan att jag tränar idogt varje dag och simmar minst en gång i veckan. En fin axelprotes har jag i alla fall:


Läs även andra bloggares åsikter om ,  

torsdag, mars 19, 2015

Nu fyller pappa 95 - grattis!

Pappa! Grattis på 95-årsdagen!!!

Det här skrev jag för fem år sedan:

Min pappa, Anders Andersson, är ett stycke svensk industrihistoria. Nu när du fyller 90 år, vill jag hylla dig med några bilder, som du så stolt visat oss och berättat om så många gånger. I början lyssnade jag lite förstrött när du berättade om dem. Men en dag bestämde jag mig för att verkligen lyssna. Tillsammans gick vi igenom dina fotografier och jag fotade av dem och skrev texter direkt på bilderna för att komma ihåg vad de föreställde. På köpet fick jag en handgriplig, svensk industrihistoria. Här har jag valt ut några av dem.

Du föddes 1920 och när du var 13 år dog mamma Astrid, 34 år, i tuberkulos efter att ha hjälpt en granne som var sjuk. Du var äldst av tre syskon. När du var 16 år började du vid Stiftfabriken i Trollhättan. Det är lätt att känna igen dig på ditt svarta hår.


Det var kärvt med jobb på 1930-talet i Trollhättan, men så småningom hamnade du på SAAB. På bilden nedan mäter du valsen med bladmått på tryckpressar som skulle gå till Frankrike.


Men det är flygplanen som är din stolthet och det är till dem du alltid återkommer. I stället för att göra värnplikten under kriget fick du montera och renovera flygplan.


Du gjorde vingar till B17, B18, Lansen och Flygande tunnan. B18 byggdes på tysk licens under kriget och B17 såldes till Abessinien (Etiopien) har du berättat. Bilden är från SAAB i Trollhättan.

Du har också berättat att ni kunde se hur man tog fram SAAB-bilen i en lokal bredvid och att när de skulle dra åt ? gick de runt, runt bilen, så det blev djupa spår i golvet. Det var ju så naturligt att SAAB:en liknade ett flygplan.


Här bygger ni kroppen till ett B18-plan.


Och här får du följa med på en tur i ett B17-plan på Såtenäs. Någon gång flög du över Halvorstorp så vi kunde vinka till varandra.


Berättelserna är många om alla olyckor – här ett B17-plan som slagit runt på flygfältet i Trollhättan.


Och här lyfter ni upp ett buklandat B17-plan med luftkudde i Såtenäs.


På det här amerikanska planet ”Librator” är kåpan bortskjuten och man kan se kulhål i sidan.

Du var också tidvis på SAAB i Linköping och därifrån har jag några av mina tidigaste minnen när vi hälsade på. Jag minns inga flygplan, men jag minns pralinerna på stora band på Cloetta chokladfabrik.

Flygplanen var mest före min tid så att säga. För mig var ditt jobb Nydqvist & Holm, Nohab i Trollhättan, numera filmfabrik. Och du var ute långa perioder och monterade turbiner i Norrland och i Norge. Ibland var vi med och den bästa perioden var när vi bodde en sommar i Notodden i Norge. Efter realen tågluffade min bästa kompis och jag (fast ordet tågluffa fanns inte då) via Norge och Narvik till Vuollerim, när du jobbade vid Porjus kraftstation (?)..


Här sitter du högt uppe på ett turbinhjul, ett diagonalhjul. Det var ett hårt jobb för kroppen och det var väl lite si och så med säkerheten …


… för här hänger turbinhjulet i kranen och du står under.

Det var stora tunga verktyg och mycket gjordes för hand. Här momentdrar du bultar i en turbinaxel.


Nog är det lätt att förstå varifrån värken i nacken och ryggen kom så småningom. Du har haft ständig värk i snart 30 år, men den har inte förminskat stoltheten över arbetet. Även om det många gånger var uselt att ligga ute på jobb och bo i dåliga baracker och jobbet var hårt, kallt och tungt.


De sista åren på Nohab och turbinlaboratoriet blev fysiskt lättare. Här slår du ut en ritning, har du berättat.

Det jag har fått i arv har varit en stark känsla för och stolthet över att utföra arbete och vara skicklig med sina händer. Det var lika fint som att göra ritningar eller konstruera.

När jag läser i tidningarna om människor som fyller år och om människor som dött, slås jag av hur mycket man fortfarande mest hedrar teoretiker. Och jag har alltid vantrivts med alla schabloner om ”arbetare”. Trots allt tungt arbete har dina händer alltid varit mjuka och givit den bästa trösten. Och trots värk, har din humor aldrig övergett dig.
Grattis på 90-årsdagen!

Läs även andra bloggares åsikter om       

tisdag, januari 06, 2015

Nu har det gått fem månader

sedan jag krossade axeln och bröt bäckenbotten. Och nu ser jag lite ljus i tunneln. Jag kan sträcka fram höger arm ca fyrtio grader och kan hantera mycket mer än för bara en månad sedan. Tre år sa läkarn att det skulle ta innan jag blev bra, om jag nu kunde bli helt bra.

Man anpassar sig, tränar, gläds åt framstegen. Att kunna köra bil igen var en milstolpe. Och att ha annat att tänka på hjälper, barnbarn till exempel. Och fiber. Vi har en ekonomisk förning i Prässebo nu och arbetar för att få uppkoppling via fiber.

Att träffa Anton i julas var en fröjd. En tvååring med huvudet på skaft och en riktig liten härmapa, både på svenska och engelska. Välsigne Skype som gör att vi kan hålla kontakten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag, augusti 26, 2014

Inte alls som jag tänkt mig ...

I stället för att umgås med tonårsbarnbarnen blev det Uddevalla sjukhus fjorton dagar och Lindkullens korttidsboende i Lilla Edet. Här har jag varit en dryg vecka nu och vet inte hur länge det blir. Jag föll i en trappa och har fått ny ledkula i axeln och fraktur i bäckenbotten. Plötsligt har jag hamnat i vården och i äldreomsorgen på ett mycket påtagligt sätt och blivit så många erfarenheter rikare. Blivit så chockartat medveten om hur snabbt livet kan vända allt upp och ner. Inombords råder kaos.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag, juli 24, 2014

Och nu har Olle och Hugo åkt...

Några dagar har det varit high life i Prässebo med Olle och Hugo. Bad och sockerkaka har hjälpt att hålla tempot uppe. Men nu är det så tyst och lugnt i Furumossen! Och vi hämtar krafter för tonårsinvasion i stället...

Läs även andra bloggares åsikter om Intressant

måndag, juli 07, 2014

Tjörn x 2









Först avslutning på Eriks seglarskola med Albin och Astrid och med 27 tårtor på fredagen och båttur mm..
Idag med Jojo och Ellie till Pilane skulpturpark och Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn med Lars Lerins enastående akvareller! Tjörn var värd två besök på raken!

söndag, juli 06, 2014

När ena gänget farit...

... anländer det andra, dvs Astrid och Albin for till farmor och farfar i morse och ikväll kommer Jojo och Ellie! Vi tar en tupplur och ett svep med dammsugaren och laddar kylskåpet under tiden.

torsdag, juli 03, 2014

Jag hinner inte blogga

... när barnbarnen är här
... när det är VM i fotboll
... när jag lär mig nytt om fiber
... när sommaren är här