Det gör ont - på riktigt!

Det är först när man har riktigt ont som man inser hur värdefull hälsan är, men den tiger still när allt är bra. Nu är det inte bra. Ett ryggskott har blivit tandvärk i höften som strålar ner i benet och håller mig vaken på nätterna. Det gör ont när jag står, går, ligger och sitter. Rädd att det inte ska gå över. Tänker på alla er med kroniska smärtor dag ut och dag in. I mitt fall har jag börjat undra om det brutna benet spökar i bakgrunden. Har fått en tid på vårdcentralen tack och lov.
PS Det är väl för tidigt att lägga till etiketten sjukdomar? DS

Läs även andra bloggares åsikter om hälsa sjukdomar sjukvård

Vemodigt att lämna Älmhult för "sista" gången

Varje besök i Älmhult har varit så givande. Nu har jag lämnat tillbaka alla bilder till IKEA:s arkiv och sagt tack och hej då. Det kändes riktigt vemodigt, men det är väl så när ett projekt är slut. Det blir ett tomrum efteråt. Som vanligt tog vi en tur till Kvarnen och till Lindåkra på väg hem. När vi passerade Virserum kände jag hur det gjorde ont i benet. Det är precis två år sen jag bröt benet utanför konsthallen. Av en ingivelse köpte jag en CD med Peter Le Marc och lyssnade de sista milen hem och blev helt såld. Att jag inte upptäckt honom tidigare?! Han måste nog in på min lista. Nu är Erik och Felix här ett par dar så det är liv i luckan i Tomasbo. Och det behövs.

Läs även andra bloggares åsikter om IKEA Peter Le Marc musik

Hemma igen

Hallaröd i Skåne var i full blomning och bokarna hade slagit ut och i Agunnaryd i Småland blommade syrenerna. Nu är jag hemma igen efter att ha umgåtts med kära vänner. Åt sillmacka på Wallanders kafé i Ystad och var på en helt osannolik loppis i Moheda. Väl hemma igen ringde jag sjukvårdsupplysningen. Min onda tå har varit ond länge nu. Ja den är nog bruten och då tar det ca sju veckor... tre har gått.

Maj maj måne

Snart ska jag åka till Skåne. Och träffa champagneklubben, före detta bokklubben. Om jag nu inte spolierat det genom att springa på sängbenet i full speed. Två tår är blå som blåbär och ömma; hela foten är svullen. Det var naturligtvis min ömtåliga "brutna fot". Att man kan förorsaka sig själv så mycket ont! Måtte det bli bättre på en vecka, så jag kan uppleva utslagna bokar i Skåne.

Läs även andra bloggares åsikter om fötter Skåne

På benen igen med skidor

Ska man behöva bryta benet för att riktigt uppskatta att stå på skidor igen? Nej för två år sedan njöt jag av att bara ge mig ut på gärdena. Förra vintern satt jag med brutet ben och trodde aldrig att jag skulle kunna stå på ett pa skidor mer.

Men här är jag! När jag började staka, blev jag spänd i hela kroppen. Varje nedförslut påminde mig om gräset utanför Virserums konsthall där jag föll och bröt benet. Kroppen minns, men efter ett tag kunde jag till och med ramla och det gick bra. Det är väl som sjukgymnasten sa: bryter du dig igen så blir det inte det här benet; då blir det det andra.

Läs även andra bloggares åsikter om benbrott skidor

Sanningens minut

Idag har jag föresatt mig att åka och träna, men jag har tusen ursäkter att inte göra det. Det är vackert väder, så det skulle vara bra att få in lite ved - det är väl också träning!? En promenad duger väl också!? Men jag kände ju när jag gick upp att så här stel har jag inte varit på länge. Varför känner jag ett sånt motstånd mot att åka och träna? När jag faktiskt vill. Nu när jag bloggat om det, måste jag ju göra slag i saken. Och jag kan inte skylla på benet längre, möjligen på armen som gör lite ont.

Läs även andra bloggares åsikter om träning

Ettårsjubileum fast tvärtom

Idag är det ett år sedan jag bröt benet utanför Virserums konsthall. Kroppen minns. Så här års är det halt i gräset, särskilt om det sluttar och man har lite bråttom. När jag går ute påminner mig kroppen, "Eva ta det försiktigt här, kom ihåg vad som hände".

Det kommer att ta ett år innan vi vet om du får några men, sa läkaren i Västervik. Och det stämmer nog bra. Rörligheten är tillbaka och jag kan gå obehindrat nerför trappor utan att ta ett steg i taget. Svullnaden är nästan borta, men benet är lite bredare över vristen och det är lite missfärgat. Ni ska slippa se bild.

Så här ett år efteråt är det ju lätt att lite förnumstigt säga att det var en nyttig erfarenhet att bli sittande några månader och känna på hur det är att inte kunna gå eller röra sig obehindrat. Jag har fortfarande inte kommit i gång med träningen på Nautilus. Varje vecka under hela hösten har jag tänkt börja igen, men det är alltid något som "kommer i vägen". Men jag känner ju hur kroppen blivit tio år äldre utan träning. Jag prövar mitt favorituttryck "Just do it". Kanske på måndag?

Läs även andra bloggares åsikter om benbrott

Från kultur till natur och oflärd

Andy Warhol och György Ligeti och annan kultur i all ära, men det är oerhört skönt med natur också. Det är precis ett halvår sen jag bröt vänstra benet ovanför vristen. Nu har jag skaffat ett par ordentliga gåskor och det känns underbart att verkligen kunna gå rakt ut i naturen. Det är små lufthål i skorna, så jag känner verkligen hur geggigt det är in på bara fötterna. Men vad gör det. Att ha både naturen och en hel fot och ben att gå med. Det är inte illa. Skorna är dessutom stora och rejäla. Ingen flärd så långt ögat når.

Det är härligt att gå och leta efter vårtecken, snödroppar, syrenknoppar och fåglar. Jag har inte hört våra tranor ännu, men vi såg en tofsvipa häromdan. Men det är en sak som oroar mig litegrann. "Dom långa spikarna kommer nog att ge sig så småningom och komma ut" sa en läkare väldigt pedagogiskt. Sen dess har jag inte kunnat låta bli att känna efter om det sticker i benet och nånting vill komma ut. Men än så länge är alla skruvar och spikar på plats och med de här skorna kan jag gå obehindrat.
Läs även andra bloggares åsikter om naturen benbrott och våren.

Ett farligt besök på Virserums konsthall

Efter ett alltid lika givande besök i Älmhult och IKEA gick färden hemåt upp genom Småland. När vi åkte förbi Virserum ville jag kolla konsthallen. Sagt och gjort. Vi hittade först inte ingången och fick hjälp. Jag var ivrig och tog en genväg över det hala gräset och så låg jag där och skrek med en dinglande fot. Det blev en ambulanstur på tio mil till Västerviks sjukhus och operation. Efter två dagar dags att åka hem med betastöd och kryckor. Men jag hänger inte med mentalt. Ingenting är självklart längre, att inte kunna klara sig själv, tungt och jobbigt är det och ont gör det.

Tack alla proffsiga, vänliga människor i ambulansen, i operationssalen, på avdelningen osv.