En händelse som ser ut som en tanke - IF Metalls medlemskalender 2012

Här sitter jag med IF Metalls medlemskalender för 2012 (med en kvinna på omslaget). Nästan samma dag som Stefan Löfven blev vald till Socialdemokraternas partiledare, frågade pappa om jag ville ha hans kalender. Pappa är snart 92 år och får kalendern varje år, men han tycker inte att han behöver en almanacka längre. Det finns inte mycket att skriva upp längre tycker han.

Jag har alltid haft ett gott öga till Metall, inte bara för att pappa varit medlem i 70 år eller vad det kan vara. De har hävdat sin rätt samtidigt som de visat förståelse för och varit öppna för förutsättningar och omständigheter. De har utvecklats med samhället och inte emot. Det är begripligt och konstruktivt att näringslivet är positiva till Stefan Löfven som Socialdemokraterna ordförande.

Och jag får en liten inblick i fackets roll när jag läser och använder min nya almanacka för i år. Men Dagens arbete (förr Metallarbetaren) läser pappa fortfarande trots att det är 30 år sedan han slutade arbeta. Då var kroppen slut. Läs gärna min blogg om pappa - ett stycke svensk industrihistoria - inom Metall!

Och kanske är vi några som kan känna oss hemma igen, inom Socialdemokratin menar jag; men det ska bli intressant att se!

Läs även andra bloggares åsikter om politik Stefan Löfven Socialdemokraterna Metall industrihistoria

Att läsa Min kamp är som att ...

... sugas in i stormens öga. Där är det stilla och det känns som att samtidigt vara inne i sig själv. Senast jag var med om en sådan läsupplevelse var när jag läste Brott och straff för många år sedan. Jag gick som i en annan värld, i Raskolnikovs, men ändå i min egen, i flera dagar och bara drack kaffe och läste.

Det har skrivits så mycket om Min kamp, jag läser Min kamp, om att lämna ut andra osv. Om att den är "autofiktiv"  Och jag grubblar över varför jag brukar reagera så starkt negativt när journalister skriver romaner, som bara blir för mycket, för många ord, för många ointressanta detaljer, klichéer och manér.

Och så blir jag helt fångad av Karl Ove Knausgårds detaljrika skildring. Min vana trogen skummar jag texten ibland, men hejdar mig och går tillbaka - för jag kan ju ha missat något. Det vill jag absolut inte. Jag lägger också små lappar i boken dit jag vill gå tillbaka - om resonemanget kring konst och om åldrandet och Rembrandts öga på en tavla i Amsterdam.

Jag kommer in i hans värld och samtidigt blottläggs min egen, mina egna tankar, som jag knappt är medveten om och som jag inte delar med andra, men så skönt att de får komma upp till ytan.

Vad är det som gör att texten blir så laddad? Att jag avbryter mina sysslor och lägger mig och läser, att jag ser fram emot kvällen då jag får läsa mer i den där hisnande känslan av att livet är så litet och så stort. När jag inte läser tittar jag på SVT play och en intervju med Knausgård. Ser fram emot att få se seminariet med honom från bokmässan. De sändningarna börjar 8 oktober i teve.

Fortfarande ligger Sara Stridsbergs böcker olästa, men jag har lånat om dem och har en månad på mig. Jag ska försöka mig på dem igen. Fick dock vatten på min kvarn när jag läste Expressen igår. Jesper Högström skriver om Jonathan Franzens bok Frihet och om "språktrixande duon Sara Stridsberg och Monika Fagerholm" och om den "fria och upplösta formen". Ska förresten genast beställa Franzens bok, som beskrivs som en konventionell, episk roman, stilistisk skarp och psykologiskt djup. Det låter.


Läs även andra bloggares åsikter om Karl Ove Knausgård Jesper Högström Min kamp Jonathan Franzen Frihet Expressen
och intressant

Att lyssna på Sara Stridsberg gav mig lust att läsa Karl-Ove Knausgård

Jag har klara problem med Sara Stridsberg. För ett tag sen läste jag hennes prisade roman Drömfakulteten, men kom inte in i den. Jag läste den ungefär samtidigt som jag sträckläste och berördes av Joyce Carol Oates Blonde. Om den hördes röster om att det inte var rätt att skriva om en verklig människa, Marilyn Monroe, men när det gällde Drömfakulteten såg jag inga invändningar att Sara Stridsberg använde sig av Valerie Solanas. Det kändes nästan som om det fanns en vilja att stänga ute. Ungefär som när jag läser Maja Lundgrens böcker. Samma blodlösa prosa med småsnobbiga litterära flashar hit och dit.

Och Sara Stridsbergs sommarprogram var lika blodlöst och opersonligt. Då fick jag desto större lust att läsa Karl Ove Knausgårds Min kamp efter att ha hört en intervju några dagar innan. Hans resonemang om livet och litteraturen var intressant. Att författarna gör om livet till pretentiös litteratur, men att han gör litteratur av själva livet, det banala, tröttsamma men så som livet är.  Han sommarpratar den 14 augusti. Det ska bli spännande att jämföra sommarpraten för jag har svårt att tänka mig två så olika författarskap.

Men först måste jag nog läsa Darling River av Sara Stridsberg och som sagt Min kamp. Det retar mig lite att jag inte kom in i Drömfakulteten. Det måste väl vara mig det är fel på?

Läs även andra bloggares åsikter om sommarpratare Sommar i P1 Sara Stridsberg Karl Ove Knausgård Joyce Carol Oates litteratur och annat intressant

Dä kan kvette - nej så fasen heller. Fröding är värd bättre!

Jag köpte Expressen i badkiosken igår och upptäckte med förtjusning ett stort uppslag om Gustaf Fröding. Förväntansfullt gick jag hem för att läsa ordentligt. Men blev besviken.

”Loserpoet” kallas Gustaf Fröding tre gånger. Jag googlade och förstod att det var ett hittepåord. Visst kan man kalla Fröding en loser och han skrev om losers. Men att kalla Fröding loserpoet gång på gång har nog ett annat syfte.

Fröding var vår mest ”folkkäre” författare - för hundra år sedan ja, men nu? undrar Jesper Högström, artikelförfattaren. Nej, underförstått är han inte så folkkär längre för jubileet i Värmland, 100 år sedan han dog, har inte uppmärksammats i Stockholm. Inte som teveserien om Selma eller rabaldret om Strindbergs jubileum. Sanningen är väl att varken Selma eller August uppmärksammades på allvar. August och Selma liknas i artikeln vid Carl Bildt och Björn Borg(?!). Dem kan inte Gustaf mäta sig med eller vad?

Värmland (det lokala) görs lite sublimt till åtlöje. I Frödingsbiblioteket dominerar glassgubben från GB och receptionisten talar ”på bred Bengt Alsterlind-dialekt”. Jesper blir bjuden på ”storkökspasta med blomkål och kassler”. Den vikarierande intendenten talar underförstått töntigt om ”kärnvärden” och citeras även så här ”Det är inte så svårt, allt löser sig. Lev ditt liv och ha kul”.

Efter ett långt avsnitt med namedropping, Stangelius, Geijer, Heidenstam, Albert Engström och Nils Ferlin konstateras att Fröding var en ”ganska bortkommen figur” och inte alls så demonlik som på Richard Berghs tavla. Och att han hade det svårt som mentalpatient. Och så citeras Olof Lagercrantz för att riktigt platta till Fröding.

Claes Eriksson i Galenskaparna citeras: ”Det ska vara gött å leva, annars kan det kvetta” men här utan namnhänvisning. Man kan nästan tro att Jesper Högström tror att Fröding skrivit detta.

Mot slutet av artikeln får ett medelålders par uttala sig uttrycksfullt om Frödings diktning: ”Den är väldigt enkel.” ”Väldigt bra.” ”Lite pang på.” Sedan lyssnar Jesper på fem lokala skådespelare som iscensätter Frödings liv. Publiken består av ”19 kvinnor och nio män --- kring de 65”.

Och jag sitter kvar och bearbetar min besvikelse. Och känner mig förminskad. Frödings dikter har betytt mycket för mig sedan 60-talet under alla mina åldrar.

Varför förminska Fröding? Hans poesi? Hans läsare? Värmland? 65-åringar?

Hela artikeln går under rubriken ”Dä kan kvette”. Fröding skrev dikten ”Dä kvetter” kring 1884 om den bästa tröst som finns, nämligen ”August Kallsonns ’dä kan kvette’.” Men ordet ”kvetta” är som sagt lika vanligt i Galenskaparnas och mitt Västergötland.

En av verserna i Frödings dikt lyder:

Du kanske är en ung poet,
med slika herrars dristighet,
du väntar att bli lagerhöljd,
men blir i stället översköljd
med skurar av kritikens etter,
håll dock god min och säg ”dä kvetter”

Gustaf Fröding är tacksam att travestera:

Du kanske hör till alla dem

som redan hunnit fylla sextifem,

och läser Jespers långa artikel

och tolkar allt som tryckfel

för Fröding är din givna etta,
vad Jesper tycker "det kan kvetta".

Läs även andra bloggares åsikter om Jesper Högström Expressen Gustaf Fröding Värmland kultur och annat intressant

Det är lite skillnad att skriva för Newsmill!

Gått omkring och irriterat mig på alla skriverier om kungen och skickade en artikel till Newsmill. Vilken snabb reaktion. Flera kommentarer efter några minuter. Det är intressant att läsa alla kommentarer, även om en del är lite apparta. Läs gärna artikeln. 

Läs även andra bloggares åsikter om Kungen Newsmill

Bokbordet var en flopp

Jag bearbetar min besvikelse över bokbordet på Drottninggatan. Här laddar man upp och släpar med sig två lådor böcker och står i sju timmar och ser ganska ointresserade människor strömma förbi. Utan att köpa mina fina böcker!!! Blev lite full i skratt när jag hörde Marie-Louise Ekman i teve hos Anne Lundberg att man är rätt egocentrerad och tror att ens egen skapelse måste dra till sig allas intresse. Så sant! Nu känner jag att det är dags att lägga IKEA bakom sig och starta ett nytt projekt....

Men jag fick träffa nästan alla barnbarn under trippen till Stockholm, så resan var inte förgäves.

Läs även andra bloggares åsikter om bokbord världens längsta bokbord Marie-Louise Ekman barnbarn

Vi ses vid världens längsta bokbord!?

På söndag ses vi på Drottninggatan! Vid världens längsta bokbord. Jag tänkte sälja mina böcker De formade 1900-taletoch IKEA design och identitet.

Jag såg också att DN hade en artikel om IKEA häromdagen. Det var väl apropå nya katalogen. Tyckte kanske man kunde ha nämnt min bok... att den finns. Såg också att Staffan Bengtssons bok om IKEA äntligen kommer nu - flera år efter att den aviserats, men Liljevalchs kom väl emellan? Det ska bli spännande att äntligen se den.

Läs även andra bloggares åsikter om Världens längsta bokbord IKEA

Försvar för modernismen - och Gustaf Fröding

I år är det 150 år sedan Gustaf Fröding föddes på Alsters herrgård i Värmland. Jag har sökt tröst och glädje i Frödings dikter under hela livet och är med i Gustaf Fröding-sällskapet. Till en inbjudan till jubileet hade man bifogat Johan Cullbergs invigningstal i Alsters herrgård. Han talar fint om Frödings diktning men han beskriver också modernismen på ett slående bra sätt. Det är ovanligt idag när modernismen angrips och baktalas. Så är talar Cullberg:

"Modernismen kallas den väldiga kultur- och kunskapsutveckling som under förra delen av 1900-talet ville bryta ner de konventionella strukturer i konsten som hindrar vårt seende. De som bromsar vår djupare förmåga till samhörighet och livsförståelse." och han fortsätter "Gustaf Fröding låg före modernismen i sin gradvisa förnyelse av diktens formspråk."

Det som kom efter modernismen kallas "postmodernism" och är en lika tokig benämning som "ickesocialistisk" som de borgerliga partierna tidigare använde om sig själva. Men de begreppen säger egentligen ingenting om vad man själv står för, bara en negation och att man kommer efter någonting. Lika tokigt som om jag skulle definiera mig själv som "ickeman". Det är nog så att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Det är lätt att vara mot något, men svårare att definiera vad man är för och vad man vill själv.

Johan Cullberg har förresten också skrivit boken Gustaf Fröding och kärleken

När Gustaf Fröding sprängde litterära gränser för över hundra år sedan, fick han ett ljumt mottagande. Men hans nyskapande dikter kom att betyda mycket. Här är en, som passar bra just nu:

Ett grönt blad på marken

Grönt! Gott,

friskt, skönt, vått!

Rik luft, mark!

Ljuvt, stark,

rik saft,

stor kraft!

Friskt skönt

grönt!

Läs även andra bloggares åsikter om Gustaf Fröding Johan Cullberg poesi  Alsters herrgård postmodernism modernism

Kultur och sex

Det har varit mycket sex i kulturprogrammen senaste tiden. Babel i teve hade erotisk litteratur som tema och i Bokcirkeln på radion dissekerade Jan Guillou, Carin Mannheimer och Åsa Linderborg sexskildringarna i Blonde av Joyce Carol Oates. Radioprogrammet var det intressantaste för Babel hade som vanligt inte riktigt tänkt igenom sitt tema. Det var till och med så att författarinnan Elsie Johansson frågade varför hon hade blivit inbjuden över huvud taget. Och Susanne Brøgger var underbar när hon visst tyckte om Henry Millers Kräftans vändkrets, men sexskildringarna hoppade hon över: de var ointressanta.

När Studio ett i P1 berättade om Caroline Engwalls bok 14 år till salu och den respons hon fått från flickor som använder sex för att skada sig själva, blev kontrasten stor mot Babels ytliga, ogenomtänkta tema, som blev sex som underhållning. Ja det temat kanske passar in på Mia Skäringers show på Södra teatern Dyngkåt och hur helig som helst. Jag har inte sett den, men det blev en lång, bra intervju i Studio ett som slog både Babel och Bokcirkeln.

Men idag ser jag ändå längtansfullt fram emot tredje delen av Bokcirkeln, den om Marilyn Monroe. Jag läste ut avsnittet nu på morgonen och jag är lycklig över att ha hittat en läsupplevelse. Det händer inte så ofta.

PS Om Annika Lantz. Så intressant att du också uppfattade Filippa Reinfeldts blinkning mot reportern i Rapport. Det var nytt för mig att det skulle kunna vara en "chefsblinkning". Jag uppfattade den mer som en liten flirt; men den gav överläge. DS

Läs även andra bloggares åsikter om Babel Bokcirkeln SVT Sveriges radio P1 Studio ett Marilyn Monroe sex kultur Joyce Carol Oates Blonde Mia Skäringer Caroline Engwall Annika Lantz

Du som nyss beställde bokpaket....

Åh så irriterande! En beställning på tre böcker "försvann" under mina händer, när jag schabblade med inkomna mejl. Du som bestälde bokpaket 3 (mina böcker + Luxus) den 20 april  fm - hör av dig. Det är väl som att ropa i öknen, men jag måste ändå göra ett försök.

Apropå böcker så är jag helt uppslukad av Joyce Carol Oates Blonde och följde Bokcirkeln på radion med stor iver igår. Rekommenderas!

Fick boken Hjärnkoll på vikten på posten igår och skummade den mellan varven. Det var egentligen inte så mycket nytt under solen mycket beroende på att Svensa dagbladet haft stora artiklar ur boken. Fick bekräftat att om det vore så enkelt att det bara är att man ska göra av med de kalorier man tar in, så skulle ingen vara överviktig. Men den var klart intressant och jag skulle vilja läsa en särskild bok om Margareta som gått ner 85 kilo på egen hand.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker Blonde Bokcirkeln Hjärnkoll på vikten

Babbel är Babbel även i Babel!

Igår frågade Babel klatschigt Kan man både skriva banbrytande romaner och hämta på dagis? och  finns det några genier längre eller är de en utdöende art? Norske succéförfattaren Karl-Olov Knausgård är ett geni tyckte författaren Stig Larsson. Och Stig Larsson har nått genistadier i sina verk tyckte Karl-Olov Knausgård. Kliandes varandra på ryggen. Stig Larsson var ditbjuden för att han själv tycker att han är ett geni. Så visades Albert Einstein, Maradona, Bob Dylan och Ingmar Bergman som exempel på genier (?!).

Sen fick Camilla Lundberg och Johanna Koljonen komma in och diskutera vad ett geni är. Även apropå debatten om manligt beteende inom kulturvärlden, på teatrar etc...  Du som vann På spåret; du är väl ett geni, frågade programledaren Daniel Sjölin Johanna Koljonen....

Ja herregud vilket korkat tema! Att ta upp detta belastade, diffusa begrepp geni utan att tänka igenom vad man egentligen ville diskutera. Camilla Lundberg försökte... Och Stig Larssons avslutande utfall om kulturvärldens hat mot konstnärer och författare som blivit illa behandlade måste nog ses i ljuset av Åsa Beckmans artikel i DN om Manliga genier med rätt att svina. Varför inte ta upp en riktig diskussion om den? Nu blev blandningen av flams och publikfrieri och seriös diskussion svåruthärdlig.

Varför inte göra ett seriöst, nördigt entimmesprogram om kultur och litteratur utan populistiskt tramsiga teman? Och lita på att det håller.

Läs även andra bloggares åsikter om Babel SVT Sveriges television kulturprogram Karl-Olov Knausgård Åsa Beckman DN

Tack Jan Guillou, Åsa Linderborg och Carin Mannheimer...

... och Marie Lundström för Bokcirkeln på Sveriges radio P1. Äntligen har jag tagit mig för att läsa Joyce Carol Oates bok Blonde om Marilyn Monroe. Det blir extra intressant att lyssna vad andra tycker. Med tanke på programmet Romanpriset, så skulle det också gå att göra programmet med helt vanliga läsare. För det borde ständigt vara en bokcirkel på gång i radion! Jag har fått igen läslusten och det är härligt. Rekommenderas! Och kan du inte delta nu så ladda ner programmen och delta i bokcirkeln när du har tid och lust.

Läs även andra bloggares åsikter om Bokcirkeln Sveriges radio Marilyn Monroe Joyce Carol Oates Blonde litteratur

Män som åldras vackert

Såg Babel häromkvällen. Det med Jan Guillou och Henning Mankell under rubriken Varför skriver gamla kommunister så bra deckare? Man talade väldigt lite om "bra" men desto mer om upplagor och översättningar. Håller verkligen Sjöwall & Wahlöö idag? Och hur intressanta och politiska är Kurt Wallander och Carl Hamilton egentligen? Nu ger jag just Henning Mankells Kinesen en chans, så jag kanske ändrar mig. Att de säljer i stora upplagor är väl kul, men jag tyckte att de tog sig själva på lite för stort allvar. Blänkte det inte till av avundsjuka också när Jan Guillou tyckte att Stieg Larssons böcker var opolitiska? typ "Våld mot kvinnor var väl alla emot..."  Henning Mankell påstod sig vara lika solidarisk idag som 1968. De gav intryck av två killar som stannat där - 1968 alltså. Som inte gått vidare och reflekterat över vad som är politik och vad som inte är politik idag och vilka man var solidarisk med 1968 och vilka man är solidarisk med 2010. Det kan också vara programformen och programledaren som gjorde att de inte kom till sin rätt. Eller den snäva lite fåniga rubriken. Letar efter kommentarfunktion på Babels hemsida, men hittar ingen (!?)

Nej då finns det exempel på män som i mina ögon åldrats vackert. Jag läser i tidskriften Författaren att Nordens folkhögskola på Biskops Arnö är på fallrepet. Där har jag haft några givande stunder. En sån stund bidrog de finlandssvenska författarna Claes Andersson och Tua Forsström till för många år sedan. En helkväll då de läste sina dikter och Claes Andersson spelade piano. Jag har ett  kassettband kvar som jag lyssnat sönder precis där Claes Andersson läser dikten "Summary" (ur Tillkortakommanden 1981). Jag har levt med hans dikter genom åren  (samlingsvolymen Det som blev ord i mig : Dikter 1962 - 1987) och 2009 kom Varje slag mitt hjärta slår.

Då hade jag också med möda tagit mig igenom Per-Olov Enquists Ett annat iv, som blivit kritikerhyllad och vunnit Augustpriset. Varje slag mitt hjärta slår läste jag däremot intensivt två gånger på raken. Jag har inte  hittat någon recension alls av den i svenska tidningar. Och så gärna jag skulle vilja se Claes Andersson i Babel. Han är ju vänster och till och med varit kulturminister i Finland, men han har förstås inte skrivit deckare.

Varje slag mitt hjärta slår är en okronologisk livsberättelse av en författare, psykiater, musiker och politiker. Utan självömkan eller självhävdelse men med desto mer humor och självironi. Och reflektion. Han lyckas som ingen annan komprimera fundamentala, existentiella frågor med värme och humor. Bra exempel för mig just nu: "Den som hävdar att själva åldrandet inte är ett helvete ljuger".
Det finns en till som åldrats vackert (men Forever young). Jag hade gärna varit i Stockholm och lyssnat på honom - Bob Dylan.

Jag drar mig till minnes en annan stor läsupplevelse apropå Kerstin Thorvalls bortgång, När man skjuter arbetare. Så befriande att läsa en arbetarroman som ställer det mesta på huvudet. Vem är arbetare, vem är socialist, vad är klass, vad är solidaritet?

Läs även andra bloggares åsikter om SVT Babel Jan Guillou Henning Mankell deckare krimnallitteratur Claes Andersson Kerstin Thorvall Bob Dylan Stieg Larsson

Ni tappar väl inte bort mig? + en dikt på internationella kvinnodagen

Nu har jag varit tvungen att flytta min blogg till blogspot.com bort från Drängahuset. Hoppas att du inte tappar bort mig. Här finns jag nu och i fortsättningen: http://evasbloggdagsvers.blogspot.com/

En dikt på internationella kvinnodagen den 8 mars

ur Berättelsen om de gamla kvinnorna av Tadeusz Rózewicz

"Jag älskar gamla kvinnor

fula kvinnor

arga kvinnor

de är jordens salt

---

deras söner upptäcker Amerika

stupar vid Thermopylae

dör på kors

erövrar kosmos

de gamla kvinnorna går ut i

gryningen

på stan köper mjölk bröd

kött lagar soppa

öppnar fönstren

bara dumbommar skrattar

åt gamla kvinnor

fula kvinnor

arga kvinnor

för de är vackra kvinnor

goda kvinnor

gamla kvinnor

---

när de dör

flyter ur ögat

en tår

och förenar sig

vid munnen

med en ung flickas leende.

Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen poesi blogga

Så glad jag blir av en bra recension!

Var på bibblan och lånade böcker och kom på att fråga efter Btj:s recension av min IKEA-bok. Fick en kopia och blev glad när jag läste. Det märktes att recensenten faktiskt läst min text och inte bara bläddrat och tittat på bilder. Så här skrev i alla fall Inger Fredriksson för Btj (serviceföretag för biblioteken):

"IKEA har under 2009 varit i hetluften med den omdiskuterade utställningen på Liljevalchs konsthall. IKEA är det enda svenska varumärket som finns bland de 100 mest internationellt kända och i denna gedigna volym får hela IKEA-konceptet en genomlysning. --- Boken är uppbyggd kring decennier med inledande kultur-/samhällsöversikter. Var tidsperiod har sin inriktning, så har 1970-talet rubriken ”I takt med tiden och ut i världen”. Alla decennier är rikt illustrerade med olika varuprodukter, noggrant angivna med namn och formgivare. Texterna varvas med intressanta intervjuer med formgivare och deras inställning till form- och produktionsprocessen. Roligt att alla katalogomslag är avbildade. En intervju med Ingvar Kamprad visar på IKEA:s kärnvärden och kontinuitet. Författaren tar även upp problemområden som plagiat och miljöfrågor och slutkapitlet ”Framtida utmaningar” reser komplicerade frågor. Volymen, som lär bli ett standardverk, avslutas med en Vem gjorde vad?-förteckning."

Bodil Juggas i Arbetarbladet tyckte så här "Samma princip (läs "att bygga myten om det superduperhyggliga företaget" (min anm)) styr Eva Atle Bjarnstams ”Ikea – design och identitet”. Utgångspunkt är respekt för inköparnas goda och förutseende smak. Boken gör ett svep genom tiderna, presenterar enskilda formgivare samt gör den obligatoriska hovsamma Ingvar-intervjun (”vilka är dina egna favoriter i Ikeas sortiment?”)."

När hon skriver om inköparna så undrar jag om hon läst texten. Och vad är en obligatorisk Ingvar-intervju? Nej hon hade nog bestämt sig på förhand vad hon skulle tycka och bara bläddrat lite.

Läs även andra bloggares åsikter om IKEA Btj recension Arbetarbladet

Att odla myten om myten om IKEA

Nu har jag äntligen läst Johan Stenebos bok Sanningen om IKEA. Upplägget, ordvalet, blandningen av smått och stort, en illa dold hämndkänsla ger en upplevelse av att få kika genom ett nyckelhål. Det är svårt att bedöma vad som är relevant och vad som är konstruerat för att passa in i ”sanningen”, en sanning som braskar med detaljer om snus och alkohol, ilska och manipulation. Johan Stenebos egen ilska lyser igenom. Jag undrar förskräckt varför han inte väntat ett halvår eller ett år eller så. Låta det som hänt sjunka in lite och verkligen analysera och reflektera över sina erfarenheter. Kanske har förlaget tryckt på för att det skulle gå snabbt?! Det är synd, för han kunde ju ha gjort något mycket bättre av sina erfarenheter. En kritisk analys av någon som varit makten nära, skulle ha varit intressant. Men varför ägna sig åt att ta heder och ära av Ingvar Kamprad och inte minst hans söner? Och jag är ganska förvånad över Johan Stenebos inställning till IKEA:s försäljningsorganisation dvs alla varuhus. De räknas liksom inte i de stora pojkarnas värld. Men jag kan skriva under på att det finns andra kulturer inom IKEA. Och dom skriver inte Johan Stenebo om.

Boken passar in i den dubbelhet som många journalister visar IKEA. De ”vet” att IKEA minsann är ett helt annat företag än det ger sig ut att vara. Bakom den vackra fasaden ser det självklart helt annorlunda ut! Men varför inte ta reda på fakta och leda dem i bevis? För Johan Stenebos bok är inget bevis.

Läs även andra bloggares åsikter om IKEA Sanningen om IKEA recension

Årets julklapp?

Såg en liten fin notis om min bok IKEA design och identitet i Elle interiör. Annars har det varit tyst.  Det känns som om man går omkring i ett ingenmansland. Man vill så gärna ha lite feedback. Men jag följer på Adlibris hur den säljer och den ligger rätt bra till. Ska åka förbi varuhuset i Västerås på torsdag och se om jag hittar den där. Blev glad i morse när jag fick flera beställningar med önskan om signering och God Jul. Årets julklapp kanske?

Läs även andra bloggares åsikter om Årets julklapp IKEA Elle interiör

Min tidsresa till 1980-talet med Svenska Dagbladet

Kulturdelen av Svenska Dagbladet igår den 28 oktober tog mig med på en tidsresa till mitt 1980-tal då jag arbetade som bibliotekarie och dessutom läste allt jag kom över av och om Carl Gustav Jung. Jag blev riktigt upplivad. I morse gick jag in i salen och hitade min nästan sönderlästa Människan och hennes symboler.

"Nu skriver vi 2009 och alla väntar på de digitala läsplattornas genombrott" skriver Fabian Kastner i sin kolumn. På 80-talet deltog jag i många bibliotekskonferenser om framtidens medier. Att böcker skulle lagras och komma ut i andra tekniska former var en självklarhet tyckte vi. Det är så förvånande bara att det dröjt så länge. Det är härligt med pappersböcker. Jag går fortfarande omkring och luktar på min nya IKEA-bok, men det hindrar inte att den skulle göra sig utmärkt i en läsplatta. När jag hämtade Jungs bok kollade jag lite vad som stod i hyllan. Och vilka skatter jag har i min hylla. Jag skulle kunna ägna mig åt att läsa om allihop. Det gläder ett gammalt bibliotekariehjärta att den "nya" tekniken kan göra det möjlgt att lättare läsa allt bra som en gång givits ut, inte bara alla dessa nyheter. Swedenborgs himmelrike dvs ett bibliotek kanske kan bli verklighet på jorden!

Jag kollade mina understrykningar och mindes hur passionerat jag läst Jungs bok om och om igen. Att hans Röda bok med stort uppslag i Svenskan nu publicerats är ju spännande och det blir kanske en Jung-renässans. Han har lite fallit i glömska men han har varit en av mina följeslagare genom livet och han har givit mig en del verktyg att förstå detta liv. På senare år har jag funderat en hel del på kvinnobilden i medier och i verkligheten med för den delen. Jung skriver om anima och animus, om kvinnan i mannen och mannen i kvinnan och om olika utvecklingsstadier. Det fjärde stadiet av anima illustreras med vishetens gudinna. I praktiken har den kvinnobild slagit igenom som Jung beskriver som en "rå, barnslig form av anima" och som "yttrar sig i mäns erotiska fantasier - som många hänger sig åt genom olika former av pornografi." Och under årens lopp har jag haft en del viktiga drömmar och det var tack vare Jung som jag reflekterade över och tog hjälp av dem.

Letade på Bokus och Adlibris efter ett omslag till Jungs bok och upptäckte att det inte finns en enda bok av Carl Gustav Jung att köpa på svenska. Är det möjligt? Det som kom upp var en bok om Carl XVI Gustaf 60 år! Det är vår smala lycka att det finns bibliotek och antikvariat - och kanske så småningom i nya former.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Dagbladet Carl Gustav Jung läsplattor bibliotek psykologi

Morgan Alling, Barack Obama och läsning

Morgan Alling och Lennart Lindén var bra häromkvällen när de i Fortbildarnas regi pratade om och iscensatte "Besvärliga människor". De var roliga och seriösa på samma gång och det var inte utan att jag kände igen mig på sina ställen. Jag tog med mig ett användbart uttryck "byt program" när man fastnat i ett negativt tänkande. Det är så nästan genant enkelt med sådana uttryck, men när jag onkar och skjuter på saker säger jag på skarpen till mig själv "just do it". Och det fungerar!

Nu meddelas i radion att Barack Obama fått Nobels fredspris. Och det väcker oro inom mig. Kan det vara en björntjänst att han får det så här tidigt? Intressant att man kan uppfatta det negativt att någon man sympatiserar med får Nobels fredspris.

Ska jag beställa några böcker av Herta Müller också kanske? Jag måste pröva i alla fall. När Doris Lessing fick priset beställde jag flera stycken och började entusiastiskt läsa, men kom av mig. Det har hänt så många gånger under senare år. Jag har prövat Lena Andersson, Joyce Carol Oates och många fler. Men samma sak händer. Jag slutar efter ett tag; är inte fången; börjar om och börjar om; kommer inte in i boken. Jag ska läsa lite lättare böcker, tänker jag då och lånar deckare, men icke! Marie Jungstedt två kapitel, Håkan Nesser likadant. Det är som med teveserier; när jag inte bryr mig om vem som mördat vem och varför; om handlingen inte fångar mig; om språket är stolpigt och mångordigt och mest utfyllnad, då slutar jag läsa eller titta.

Fick min medlemsbok från Frödingsällskapet och läste några av Frödings dikter. Wow. Jag ska nog ägna mig mer åt poesi och kolla lite vad som kommit ut på senare år. Och så finns det ju bra fackböcker också.

Läs även andra bloggares åsikter om Morgan Alling Barack Obama nobelpris Herta Müller deckare kriminalromaner

Många har dött

Jag kom att tänka på Barbro Lindgrens dikt igen

"Någon gång ska vi dö ---
men inte allihop på samma gång
utan då och då
så att det knappast märks"

när jag reviderade min bok De formade 1900-talet, en uppslagsbok över formgivare m fl. En lång rad formgivare har dött sedan boken kom ut 2005. Jag hade personlig kontakt med många av dem och det slog mig redan då så snabbt man glöms bort. Det kändes ansvarsfullt att verkligen ha med många designer och konsthantverkare som gjort sina insatser tidigt under 1900-talet men som nu nästan var borgglömda. Ibland var det rörande att märka att det lilla jag skrev i boken kunde betyda mycket, en bekräftelse på vad man gjort och åstadkommit. Många var kända och omtalade och aktiva under ett långt liv, men när de dog blev det bara en liten notis i lokaltidningen. Och så är det naturligtvis inom alla yrken.

En speciell favorit var Ulf Hård af Segerstad (död 2006). Jag läste mycket av det han skrivit om formgivning och design. Idag finns det ingen skribent med samma bredd och formuleringsförmåga.

Två som betytt mycket för hemmen och möbler och inredning var Erik Berglund (död 2008) och Brita Åkerman (död 2006). Erik Berglunds bok Tala om kvalitet och Brita Åkermans memoarer 88 år av 1900-talet är läsvärda.

Två andra som jag hade förmånen att träffa var Tomas Jelinek (död 2009) som formgav för IKEA under fyrtio år och Uno Kristiansson (död 2009) som grundade företaget Luxus i Vittsjö. Jag är glad att jag har med en intervju med Tomas Jelinek i min IKEA-bok och jag var lite inblandad i boken om Luxus och hade många och intressanta samtal med Uno Kristiansson.

En annan som gick bort nyligen var James Krenov, en väldigt speciell konstsnickare och möbelformgivare, från slutet av 1970-talet verksam i USA.

Och nu lägger jag in ett litet blad i min bok som berättar att de och många andra har gått ur tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om döden design formgivning