En händelse som ser ut som en tanke - IF Metalls medlemskalender 2012

Här sitter jag med IF Metalls medlemskalender för 2012 (med en kvinna på omslaget). Nästan samma dag som Stefan Löfven blev vald till Socialdemokraternas partiledare, frågade pappa om jag ville ha hans kalender. Pappa är snart 92 år och får kalendern varje år, men han tycker inte att han behöver en almanacka längre. Det finns inte mycket att skriva upp längre tycker han.

Jag har alltid haft ett gott öga till Metall, inte bara för att pappa varit medlem i 70 år eller vad det kan vara. De har hävdat sin rätt samtidigt som de visat förståelse för och varit öppna för förutsättningar och omständigheter. De har utvecklats med samhället och inte emot. Det är begripligt och konstruktivt att näringslivet är positiva till Stefan Löfven som Socialdemokraterna ordförande.

Och jag får en liten inblick i fackets roll när jag läser och använder min nya almanacka för i år. Men Dagens arbete (förr Metallarbetaren) läser pappa fortfarande trots att det är 30 år sedan han slutade arbeta. Då var kroppen slut. Läs gärna min blogg om pappa - ett stycke svensk industrihistoria - inom Metall!

Och kanske är vi några som kan känna oss hemma igen, inom Socialdemokratin menar jag; men det ska bli intressant att se!

Läs även andra bloggares åsikter om politik Stefan Löfven Socialdemokraterna Metall industrihistoria

Att demonisera ord - VINST till exempel

Vinst är det positiva resultat som uppstår om intäkterna är större än kostnaderna. Om intäkterna är mindre än kostnaderna uppstår förlust. Så står det i Nationalencyklopedin.

Hur kan man få VINST att framstå som det grövsta och fulaste som finns? "Vinst hör inte hemma inom omsorgen" osv. "Att göra vinst på blöjor" etc etc. Överskott låter inte lika farligt, eller sparande? Men VINST? Det är väl PROFIT? Finns det något värre skällsord?

Är det inte någon pedagogisk forskare eller företagare som kan sätta ner foten inte minst inför alla journalister och tala om att vinst är en självklar del i företagande, precis som att du själv försöker få ett litet överskott varje månad. +=0 eller underskott ger problem. Vinst och överskott är ett måste om man vill utveckla en vara eller en tjänst eller personal eller spara till investeringar.

Hur vet man att det är vinsten som gör att verksamheten är dålig? De hundratals barn som nu kommer att få skadestånd av staten för vad de fått gå igenom i offentlig regi - vilka var orsakerna där? Vinst?

Ska man dra slutsatsen att alla företag som går med stora vinster har en usel verksamhet eller usla produkter. Om Apple har hög vinst - är produkterna riktigt dåliga då? Om ett tjänsteföretag har hög vinst - beror det på usla tjänster?

Debatten är så ensidig så jag smäller av! Självklart skall företagen OCH kommunerna ha ögonen på sig och all dålig vård och vanvård beivras vem som än utför den. Rätta till och reglera så att avarter försvinner men hyfsa debatten!

Läs även andra bloggares åsikter om vinst vinst i vården Studio ett äldreomsorgen 
och Intressant

Bevare mig för tantsnacket i Svenska Dagbladet ...

... och tantnostalgin i söndags: ”rulltårta, kalops, papiljotter och storblommigt är inne”. Vadå trend för att det kommer ut några böcker om ”tanter”? Det blir bara fånigt att använda ett ord som det finns så många betydelser av och associationer kring. Böckerna handlar om helt olika saker. Det blir nästan som på radion för ett tag sen när man pratade om folkhemmet och alla tänkte på sina egna barndomshem, vare sig det var på 50-talet, 70-talet eller 90-talet, och helt olika.

I en bok, De sista tanterna, konstaterar man att de svenska tanterna är födda under 1910-1930-talen och tillhör generationerna som aldrig fick en egen ungdomskultur. Och att deras storhetstid inföll strax efter andra världskriget (då en del av dem var hemmafruar).

I en annan, Tantmanifestet, handlar det om en personlighetstyp och ett tillstånd inte en ålder. En del kvinnor och män blir aldrig tanter sägs det, medan andra blir tanter vid 50 eller 60 och andra redan vid 25. Du kan t o m födas till världen som tant.

Boken Supertanten tar upp praktiska tanttips om hur du matar fåglar, gamla huskurer och inte minst tanternas receptsamlingar med saft, sylt, kräm och kompotter. ”Tantiga kakor och karameller är ett kulturarv att vårda” tycker författarna. Småkakor är ett genomgående tema i böckerna och i artikeln i Svenskan.

Naturligtvis kan man läsa artikeln och le lite och titta på de vackra bilderna på riktigt gamla kvinnor från boken De sista tanterna. Men hos mig lämnar det en dålig eftersmak.

Bilderna får mig att tänka på min egen mamma som är 91 år. Hennes kropp håller på att ta slut, amputerade ben, pacemaker, tinnitus, grå starr. Men det vita håret är permanentat och ibland tar hon på sig läppstift. Hon vill ha snygga kjolar och tuffa tröjor, inga rockar här inte. Och hjärnan är frisk, skärpan finns där, nyfikenheten och livsgnistan. Småkakor köper hon numera från ICA. Däremot blir hon förbannad när sjuksköterskor och läkare m fl inte talar direkt till och med henne, utan till mig som står bakom rullstolen. Det är som om man inte räknas när man blir gammal säger hon förtrytsamt. Och hennes pension är ynkligt låg.

När sådana här pseudotrender dyker upp, som den här om tanter, då är det värt att kolla den verkliga strömningen i samhället i stället, som ofta är precis den motsatta. Skildra hur äldre typ tanter verkligen har det idag, skriv om åldersdiskriminering; ge dem röst, skriv om generationsklyftor. Kolla hur äldre skildras och syns i teve och andra medier, kolla reklamens syn på äldre osv osv.
Att skriva om ”tanter” är ju lika fånigt som om man skulle skriva böcker om ”farbröder”. Men jag tror inte att någon skulle komma på idén.

Eller är syftet att få allt socker i småkakor, karameller och sylt att komma in igen - bakvägen?

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska dagbladet tanter tant trender ålder åldersdiskriminering
och Intressant

Moderna tider har nått Furumossen

Det är nästan med andakt jag kliver in i nya duschen i Prässebo. Och medan jag duschar går diskmaskinen igång för första gången. Jag undrar vad mormor Augusta skulle ha sagt? Jo, underbart, hade hon sagt, för hon levde ett liv helt utan sådana bekvämligheter. Och det var verkligen inte idylliskt eller lantligt romantiskt!

Läs även andra bloggares åsikter om badrum toalett Prässebo

SJ har problem - "Det kan väl inte jag hjälpa!"

Den här sorgliga händelsen, då en elvaåring blev avhyst från tåget i Kumla påminde mig om mina erfarenheter med SJ och mina barnbarn Alice och Astrid, 12 respektive 10 år gamla.

Efter en vecka i Tomasbo skulle Alice och Astrid åka tåg ensamma från Köping till Stockholm. Deras mamma hade i god tid köpt biljetter och sittbiljetter och jag följde dem till stationen i Köping.  De skulle sitta i vagn 3.

Tåget kom in och jag uppfattade röda prickar som ömsom angav vagnsnummer och ömsom visade texten  Stockholms central. Vi såg vagn 2 och sedan kom vagn 6. Åt vilket håll var vagn 3? Det var ont om tid så de fick gå in i första bästa vagn för att sedan leta reda på sina sittplatser. De hade rätt mycket bagage, en väska och en påse var.

När tåget började rulla såg jag nog lite orolig ut. En kvinnlig tågmästare ropade "ska du med tåget?" Nej svarade jag, men jag har två barnbarn som är med tåget och som inte hittar sina platser. Och vad svarar SJ-personalen? Jo hon ropade till mig över perrongen "Det kan väl inte jag hjälpa!"

"Det kan väl inte jag hjälpa!" har ringt i mina öron en länge tid och jag hade faktiskt tänkt kontakta SJ. För vem annars skulle hjälpa Alice och Astrid på tåget?

Efter en stund ringde jag till Alice som berättade att Astrid grät för hon hade ingenstans att ställa sin väska. Hittade ni era platser frågade jag. Nej - Frågade ni inte konduktören? Jo men hon sa att vi kunde sätta oss var vi ville. Försök hitta er vagn och era platser sa jag, så känns det lite bättre. Efter ett andra samtal förstod jag att de hade letat reda på sina sittplatser och jag drog en lättnadens suck.

När jag de senaste dagarna hört SJ-personal, kommunikationsdirektörer och andra, uttala sig och även huvudskyddsombud, så kan jag bara konstatera - SJ har problem.

Nöjer man sig med ett system där folk får gå och sätta sig utan att någon kollar biljetten först, så får man nog rätta sig därefter och ta vissa konsekvenser. Men det är nog inte det som är problemet egentligen. Det verkar vara ett klart attitydproblem.

Det intrycket förstärktes då jag råkade höra en SJ-anställd (i ca 40 år) ondgöra sig över kvinnan som tagit hand om elvaåringen. Hon skulle ha kontaktat polisen! Men tågvärden hade minsann gjort rätt - utan att kontakta polisen eller någon annan heller för den delen!

Läs även andra bloggares åsikter om SJ konduktör barnbarn

Min pappa - ett stycke svensk industrihistoria

Min pappa, Anders Andersson, är ett stycke svensk industrihistoria. Nu när du fyller 90 år, vill jag hylla dig med några bilder, som du så stolt visat oss och berättat om så många gånger. I början lyssnade jag lite förstrött när du berättade om dem. Men en dag bestämde jag mig för att verkligen lyssna. Tillsammans gick vi igenom dina fotografier och jag fotade av dem och skrev texter direkt på bilderna för att komma ihåg vad de föreställde. På köpet fick jag en handgriplig, svensk industrihistoria. Här har jag valt ut några av dem.

Du föddes 1920 och när du var 13 år dog mamma Astrid, 34 år, i tuberkulos efter att ha hjälpt en granne som var sjuk. Du var äldst av tre syskon. När du var 16 år började du vid Stiftfabriken i Trollhättan. Det är lätt att känna igen dig på ditt svarta hår.

Det var kärvt med jobb på 1930-talet i Trollhättan, men så småningom hamnade du på SAAB. På bilden nedan mäter du valsen med bladmått på tryckpressar som skulle gå till Frankrike.

Men det är flygplanen som är din stolthet och det är till dem du alltid återkommer. I stället för att göra värnplikten under kriget fick du montera och renovera flygplan.

Du gjorde vingar till B17, B18, Lansen och Flygande tunnan. B18 byggdes på tysk licens under kriget och B17 såldes till Abessinien (Etiopien) har du berättat. Bilden är från SAAB i Trollhättan.

Du har också berättat att ni kunde se hur man tog fram SAAB-bilen i en lokal bredvid och att när de skulle dra åt ? gick de runt, runt bilen, så det blev djupa spår i golvet. Det var ju så naturligt att SAAB:en liknade ett flygplan.

Här bygger ni kroppen till ett B18-plan.

Och här får du följa med på en tur i ett B17-plan på Såtenäs. Någon gång flög du över Halvorstorp så vi kunde vinka till varandra.

Berättelserna är många om alla olyckor – här ett B17-plan som slagit runt på flygfältet i Trollhättan.

Och här lyfter ni upp ett buklandat B17-plan med luftkudde i Såtenäs.

På det här amerikanska planet ”Librator” är kåpan bortskjuten och man kan se kulhål i sidan.

Du var också tidvis på SAAB i Linköping och därifrån har jag några av mina tidigaste minnen när vi hälsade på. Jag minns inga flygplan, men jag minns pralinerna på stora band på Cloetta chokladfabrik.

Flygplanen var mest före min tid så att säga. För mig var ditt jobb Nydqvist & Holm, Nohab i Trollhättan, numera filmfabrik. Och du var ute långa perioder och monterade turbiner i Norrland och i Norge. Ibland var vi med och den bästa perioden var när vi bodde en sommar i Notodden i Norge. Efter realen tågluffade min bästa kompis och jag (fast ordet tågluffa fanns inte då) via Norge och Narvik till Vuollerim, när du jobbade vid Porjus kraftstation (?)..

Här sitter du högt uppe på ett turbinhjul, ett diagonalhjul. Det var ett hårt jobb för kroppen och det var väl lite si och så med säkerheten …

… för här hänger turbinhjulet i kranen och du står under.

Det var stora tunga verktyg och mycket gjordes för hand. Här momentdrar du bultar i en turbinaxel.

Nog är det lätt att förstå varifrån värken i nacken och ryggen kom så småningom. Du har haft ständig värk i snart 30 år, men den har inte förminskat stoltheten över arbetet. Även om det många gånger var uselt att ligga ute på jobb och bo i dåliga baracker och jobbet var hårt, kallt och tungt.

De sista åren på Nohab och turbinlaboratoriet blev fysiskt lättare. Här slår du ut en ritning, har du berättat.

Det jag har fått i arv har varit en stark känsla för och stolthet över att utföra arbete och vara skicklig med sina händer. Det var lika fint som att göra ritningar eller konstruera.

När jag läser i tidningarna om människor som fyller år och om människor som dött, slås jag av hur mycket man fortfarande mest hedrar teoretiker. Och jag har alltid vantrivts med alla schabloner om ”arbetare”. Trots allt tungt arbete har dina händer alltid varit mjuka och givit den bästa trösten. Och trots värk, har din humor aldrig övergett dig.
Grattis på 90-årsdagen!

Läs även andra bloggares åsikter om födelsedag industrihistoria flygplan vattenkraft industriarbete Trollhättan SAAB

Jag önskade att antikmässan vore hemma...

... och hemma var här, att sängen var bäddad och jag vore där - när vi efter stängningsdags i söndags satte igång att packa efter fem dagars monterliv. Det var bara att lägga in en ny växel och packa glas och porslin och lampor och allt. Även om vi hade sålt mycket och var nöjda var det många lådor som skulle fyllas.

Nordegren i P1 nämnde lite om antikmässan i sitt program häromdan och jag blir förvånad så okänt begreppet antikt är bland många journalister. Men när jag gick runt på mässan, så var det ju också tydligt att antikvärlden splittras i olika delar. Den svenska kulturhistorien är ju påtaglig. Här finns det gamla klassamhället kvar. "Fina" avdelningen med "riktiga" hundraåriga antikviteter, luftigt och sobert och gott om plats mellan montrarna. Fast dåligt skyltat. Och det ser nästan exakt likadant ut som för tio, femton år sedan. Är det en stillastående bransch? Ja det ligger nog i sakens natur. Det är ljusgrått gustavianskt, mahogny, lite rokoko, lite art deco och en dos moderna klassiker. Och när man lanserar boken Svenska antikhandlare så kunde jag bara se medlemmar i SKAF, den "fina" konst- och antikhandlarföreningen. Men här finns mycket kunskap och ett passionerat intresse för antikviteter som ibland lyser igenom.

Jag fastnade för keramik. Hos Modernity fanns keramiska skulpturer av Mårten Medbo som såg ut som mjuk frotté och mellan fina och halvfina avdelningen hittade jag mitt smultronställe hos Nordic Fine Art som visade en uppsättning äpplen av Hans Hedberg. Helt underbara.

Övriga mässan var en salig blandning av fint, halvfint, kult, praktiskt, vackert och nostalgiskt. Vi hade en bra plats bland småmånglarna utefter ytterkanten. IKEA-sakerna vi hade med oss, gav upphov till kommentarer, en del fnysningar och en del glädjerop.

När jag planerade montern såg jag starka färger framför mig. Och vi genomförde det ganska bra tack vare IKEA, Luxus och Verner Panton. Men att nio kvadratmeter var så lite!

Inte heller bland oss övriga utställare har det egentligen hänt så mycket, även om jag påpekade för mina kunder och kollegor att kom ihåg att vi var först att lansera IKEA på antikmässan. Annars var det samma saker man sett de senaste tio, tjugo åren. Kanske mer kläder ändå - vintage vill säga. Mitt emot hade Christina från À la carte som vanligt gjort en inspirerande monter som gick i blått och lite grönt, så vackert och så konsekvent!

På söndan var det inte riktigt lika mycket folk så man kunde strosa runt och se denna fascinerande, materiella kulturhistoria. Och det är väl en välgärning att återanvända alla dessa prylar och blanda dem med nytt.

Läs även andra bloggares åsikter om antikmässan antikt vintage IKEA mässa

Rädda Sverige nu!

Byråkratin växer i Sverige och vi har alla stött på fyrkantiga tjänstemän, som faktiskt är ett hot mot offentliga sektorn och vårt välfärdssamhälle. När byråkratin finns till för sig själv eller tjänar statsmakten. Därför stöttar jag Lena Holfve och Teaterlistan ...



Läs även andra bloggares åsikter om Teaterlistan Rädda Sverige nu byråkrati

SAAB och Konflikt

Nu sörjer jag med Trollhättan, men hoppas att den stolta arbetartraditionen gör att man reser sig och utvecklar något nytt och utvecklar Trollhättan på nytt! Var det en tillfällighet att beslutet kom samma dag som alla blickar riktades mot Köpenhamn och klimatkonferensen?

Jag sov dåligt i natt och låg och tänkte på beskedet till tusentals människor, men så vaknade jag till lagom när radioprogrammet Konflikt började i P1. Det var det bästa jag hört på mycket länge. Konflikt brukar kretsa kring Mellersta Östern och Asien och olika konflikter i fjärran, men nu handlade det om Sverige. Och med en fantastisk utgångspunkt i nittioårige Ragnar Thoursies nya diktsamling Sånger om äldreomsorgen och i hans dikt, Sundbybergsprologen, som han skrev 1951 och som Olof Palme ofta citerade. På hemmet där han bor arbetar de som flytt hit från olika konflikthärdar. Sen följde en skarp diskussion med senioren och gästprofessorn Bengt Göransson och regissören Carolina Frände. Om medborgare och skattebetalare, om frihet och valfrihet. Om behov och begär. Så bra. Ta in borgerliga politiker. Socialdemokraterna har inte monopol på välfärdssamhället, som måste utvecklas. Men det har skett förskjutningar när marknadens resonemang förts in i välfärdssamhället. Och vem står bakom det? Och det behöver ju inte betyda att inte marknadskrafterna fungerar på marknaden. Ämnen och diskussioner som jag längtat efter och jag inser att Koflikt med Daniela Marquardt nog är det bästa forumet. Den som gjorde reportagen så jäkla bra var som vanligt Randi Mossige-Norheim. Mer snälla!

Läs även andra bloggares åsikter om SAAB radio Konflikt radioprogram välfärdssamhället äldreomsorgen

Livet, tiden och folkhemmet

När Hans Rosling hos Skavlan svarade på frågan om det var bättre förr, gick det upp för mig varför jag varit så frustrerad när jag lyssnade på Kulturradions program om folkhemmet. Jag tyckte det var komiskt när de ömsom pratade om ett samhällsbygge och ömsom om barndomen med doft av kåldolmar och volleauvanger. Folkhemmet blev lika med den egna barndomen på femtiotalet eller sjuttiotalet allt efter ålder.

De blandade enligt Rosling helt enkelt ihop Tidens gång och Livets gång. Det är svårt att se tidens gång utan att blanda ihop det med den egna erfarenheten och det egna livet, att man när man blir äldre förgyller den egna barndomen och ungdomen osv. Tack igen Hans Rosling!

Läs även andra bloggares åsikter om folkhemmet Skavlan Hans Rosling Kulturradion

Vinst och folkhem - två begrepp som gnager

Carin Jämtins ord gnager och skorrar i mitt öra. Det är oacceptabelt sa hon att vinsterna hamnar i aktieägarnas fickor. De bör i stället användas för att höja kvaliteten i verksamheten. Hon vill begränsa vinstuttagen för välfärdsentreprenörer. Carin Jämtin är oppositionsborgarråd i Stockholm och medlem av Socialdemokraternas partistyrelse och tidigare har jag tyckt att hon är rätt vettig. Men hur kan man anno 2009 använda vinstbegreppet och "kapitalisterna" som politiska slagträn? Det är att missbruka ord. Det är en gammal retorik från förr - före kommunismens sammanbrott. Det påminner mig om mannen på bibliotket som sa "jag avskyr böcker". När vi i mitt tidigare kommunala liv fick överskott i vår budget och ville använda det till saker vi ville åstadkomma året därpå, fick vi nobben av centrala ledningen. Vårt överskott gick tillbaka i den centrala kassan. Incitamentet att hushälla med pengarna blev noll. Begreppet vinst är inget fult ord. Vinst är nödvändigt om man driver företag. Jag önskar verkligen att vårt lilla företag hade gått med större vinst genom åren. Då hade vi kunnat utvecklat det bättre och klarat oss i svåra tider. Att det sedan finns företagare som missköter sig och som utnyttjar systemet får ju bekämpas precis som likasinnade inom offentliga sektorn, som skor sig på eller missköter sig i det systemet.

Det andra ordet som gnager är folkhemmet. Lyssnade återigen på Kulturradions program, där en massa människor intervjuades om folkhemmet. Jag har sällan hört ett liknande mischmasch. Om man gör ett program om ett så luddigt begrepp som folkhemmet så MÅSTE man definiera det först. Och kolla att man pratar om samma sak - ungefär. Det blev nästan komiskt när det ömsom pratades om ett samhällsbygge och en vision hur vi vill ha samhället och ömsom privata minnen om barndomen med doften av kåldolmar och volleauvanger. För de flesta som uttalade sig blev folkhemmet lika med den egna barndomen på femtiotalet eller sjuttiotalet allt efter ålder på den intevjuade. Till och med den kloka Karin Johanisson lät fånig när hon sa att baksidan av folkhemmet var att man krävde ansvar av medborgarna. Och så noterade jag förstås som vanligt att när man intervjuade Staffan Bengtsson om IKEA och folkhemmet så uttalade man sig så där i förbigående men tvärsäkert att IKEA begår designstölder.

Vad jag vid sådana här tillfällen längtar efter Hans Roslings ivriga röst och hans FAKTA. Fram för fakta och bort med svammel! Hos socialdemokraterna och i Kulturradion i P1.

Som dagens vers kan vi ju citera ur Per-Albin Hanssons tal i remissdebatten 1928:

"Det goda hemmet känner icke några privilegierade och tillbakasatta,
inga kelgrisar och inga styvbarn.
Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker inte ner och plundrar den svage.
I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.
Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.
---
Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de anställda beredas andel även i den ekonomiska förvaltningen, demokratin genomföras även socialt och ekonomiskt."
Per Albin Hansson i riksdagen 1928

Detta är en vacker bild och det är ju inte samma grupper 1928 som nu som är privligierade eller utsatta och nog skulle man kunna använda denna bild i politiken även idag? Och visst skulle vi kunna äta pizza och kebab och inte bara kåldolmar i folkhemmet? Man får ju inte låsa fast den till ett visst decennium.

Läs även andra bloggares åsikter om Carin Jämtin vinstbegreppet folkhemmet kulturradion P1 IKEA Hans Rosling

Nationaldagen och mormors mormor

Jag tycker absolut att vi kan ha en Nationaldag, men jag har ingen större lust att fira, för jag vet inte riktigt vad jag ska fira. Många säger att vi inte vill förhäva oss och att vi inte är nationalistiska av oss. Ibland undrar jag om det inte är tvärtom. Att vi har nationaldag varje dag. Att Sverige är den absoluta mittpunkten. Att det vi gör här är det rätta. Att vi är bäst. Att alla andra inte har kommit hälften så långt som vi. Och så vidare. Vi blir förvånade när vi ser att andra har minst lika bra lösningar på välfärdsproblemen och så vidare. Jag behöver bara gå till mig själv.

Det påminner mig om Fredrik Lindströms uppdelning av vår syn på Sverige som världens bästa land när det gäller förnuftiga och faktiska saker till svenskarna som världens sämsta folk när det gäller känslor, vanor, traditioner osv.

Hans Roslings föredrag (se TED bland länkarna och SVT24) gav mig mycket att tänka på. Hans bild över i vilket land hans anmödrar var "födda i" (BNP och barnadödlighet), kan jag översätta till mig själv:

När mormors mormor föddes i början av 1800-talet, var Sverige som Sierra Leone idag.
När mormors mor föddes kring 1850, var Sverige som Mozambique idag.
När mormor föddes kring 1890, var Sverige som Ghana idag.
När mamma föddes 1920, var Sverige som Egypten idag.
När jag föddes på 1940-talet, var Sverige som Mexico idag.
När mina barn föddes på 1970-talet, var Sverige som Chile idag.
När mina barnbarn föddes kring 2000, var Sverige som Singapore idag.

Intressant att tänka på en dag som denna!

Läs även andra bloggares åsikter om Nationaldagen Fredrik Lndström Hans Rosling och levnadsstandard

Tack för julklappen Fredrik Lindström

I söndags såg jag Fredrik Lindström tala i nästan två timmar i ett sträck för 900 människor i Västerås konsterthus. En julklapp som föll väl ut. Det är skickligt att ha åhörarna i sin hand och ändå ha ett ganska allvarligt budskap "Svenskar är också människor". Han tog upp ett exempel på när orden har betydelse för att något blir populärt. Och då inte bara engelska. Som ruccola - hade det varit lika populärt om det kallats för sitt svenska namn, som funnits i århundraden, nämligen senapskål. Vi hade nog inte ätit lika mycket senapskål?

Hans uppdelning av vår syn på Sverige som världens bästa land när det gäller förnuftiga och faktiska saker till svenskarna som världens sämsta folk när det gäller känslor, vanor, traditioner osv var intressant. Hans resonemang påminde rätt mycket om David Eberhards resonemag i boken "I trygghetsnarkomanernas land". När jag satt med min brutna fot i höstas framför teven råkade jag se honom i SVT24. Ångrar att jag inte bandade. Men jag upptäckte att det var riktigt bra att bara titta och lyssna på en föredragshållare rakt upp och ner utan tjusiga bilder eller dramatisk bakgrundsmusik.
Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Lindström

Att märka ord igen - om folkhem

Jag lyssnar på ett kulturprogram på radio. Programledaren pratar hela tiden om "folkhemsmarkörer" i nya filmer, men låter oss också lyssna på Åsa-Nisse och spelar upp Lilla Fridolf från 50-talet. Under programmet blir jag mer och mer irriterad. Johan Kling som intervjuas om sin nya film Darling och Lena Andersson skruvar lite på sig och undviker att prata om folkhemmet. Men det hjälper inte. Jag tänker att antingen stänger jag av eller så skriver jag till programmet. Men jag bloggar i stället. Jag kom på vad det var. Jag blir så frustrerad när man pratar om någonting och inte gör klart vad det står för eller betyder varken för sig själv eller andra.

Alla talar med Maj Gull Axelsson om att folkhemmet är förlorat. Men det beror väl på vad vi menar med det. Och speciellt när man blickar tillbaka tror jag inte att man kan ringa in något folkhem som faktiskt existerade. Det är nog mer en föreställning och en idé. Och den idén kan man nog fortfarande arbeta för. Men idén kanske är annorlunda nu mot tidigare?
Andra bloggar om: folkhemmet