Allt i mängd - men ändå ingenting!

Snart ska jag åka till Australien och då behöver jag lite nya kläder. Jag gick runt i butik efter butik och såg massor med kläder - men ändå ingenting av det jag behöver. Vi översvämmas av kläder och prylar men jag slås av hur lite det egentligen finns. Hur begränsat utbudet är. Allt är varianter på samma tema. Och det gäller inte bara kläder. Jag snubblade över senaste numret av Sköna hem och bläddrade igenom alla inredningsreportage. Det kunde ha räckt till fem tidningar. Men det fanns nästan ingenting av substans, inget nytt, inget originellt, bara mer och mer av samma sak. Som av en händelse var det samtidigt diskussion i Kvällsöppet om DN Bostad-artikeln "Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva".

Den artikeln hade platsat i Sköna hem. I DN blev den så pinsamt platt utan analys. Hela artikeln illustrerar att människan i alla tider har utnyttjat sina ägodelar och sin miljö för att visa makt och inflytande; gärna enligt principen ju fler och dyrare saker desto större social prestige. Markö­rerna kan vara mer eller mindre subtila och de förändrar sig ständigt. När form och design flyttat över till massproduktion, tar sig exklusiviteten andra uttryck. Antingen mot det superexklusiva, där priset verkligen avgör eller mot det exklusivt unika, det som fordrar kunskap och kombinationsförmåga eller unika erfarenheter. Båda alternativen ger prestige. Aningslösheten i artikeln blev så tydlig. Eller så hanlade det bara om smart produktplacering?

Ingemarsson i P1 tog upp kvalitet i veckan och jämförde riktigt bakat bröd med antikviteter. Det väckte många intressanta frågor. Kvalitet återkommer jag till. Det begreppet har många bottnar eller suger som mina barnbarn skulle säga.

När jag läste tevetablåerna i går kväll och inte var intresserad av danslekar eller gamla filmer, tänkte jag, så otroligt många kanaler och teveprogram - men åndå ingenting!

Dagens vers är tillägnad alla rostfria, designade kök:
---
"När extrabillig korv, på Konsum rallad,
tas fram och söker verka lite fin.
När ur en salladsskål en doft av sallad
far ut i friska luften bak gardin.
När barnamagar står i samlad skara,
när mammas fingertoppar luktar lök,
potatislocket puttrar: "Dom är klara!" ---
ja då är det som vackrast i ett kök."

(Tage Danielsson Ur Samlade dikter 1967 - 1967, 1967)
Läs även andra bloggares åsikter om DN mode design inredning god smak Ingemarsson i P1 kvalitet kök

Om smakfascister i Expressen

Hittade en gammal Expressen som jag läste på väg till Houston, Texas för ett par veckor sedan. Expressens nya kulturchef Karin Olsson ville "befria oss från smakfascisterna". Jag har svårt att tänka mig en mer konventionell text om "Jag som trodde att vi hade börjat göra oss fria från vår präktiga och moraliserande form- och arkitekturtradition". Jag är hjärtligt trött på den kritiken och att så lätt använda ordet fascism. Och vilket rejält självmål Karin gör genom att beskriva Tomas Cederlund och Simon Davies från TV3 som "smakfascister", som värnar rent, funktionellt och vitt. Kan det bli mer fel? I de program jag sett är det svart, rött, gredelint och barockt.

Karin tar också upp en ny bok om Hjalmar Mehr, som såg till att Stockholm möblerades om ordentligt. Jag har följt diskussionerna om rivningarna i Stockholm och andra städer och om att bevara gammal bebyggelse. Det var därför intressant att uppleva en stad som Houston i USA. När vi följde en visning vid ett museum och huset var byggt 1868, presenterades det som om det varit från antiken, idag omöjligt att bebo. Jag vågade inte yppa att jag bor i ett hus från 1885... Inställningen till hus och bebyggelse var så helt annorlunda, så jag har inte smält det än och får återkomma.

Apropå den kritik som brukar föras fram mot reformivrarna på 1930- och 1940-talet och som Karin Olsson gör sig till tolk för passar det här citatet av Sverker Sörlin, idéhistoriker

”Bedömningar av det förflutnas handlingar
måste göras på det förflutnas villkor, inte på nuets."

Läs även andra bloggares åsikter om Expressen Karin Olsson Simon & Tomas TV3 Sveriges fulaste hem

Unga tjejers smak

Ett inslag i Godmorgon världen igår väckte minnen och tankar. Om föraktet för unga tjejers smak. MEN. I längden har det visat sig att unga tjejer visat vägen. Vilka var det som upptäckte Beatles? osv. Det var nog det här inslaget som gjorde att jag köpte en EP med Elvis Presley på antikmässan i Västerås igår. Jag fick min första EP-skiva med Teddy Bear och Treat me nice för femtio år sen - jag säger 50 år sedan. Och alla nedlåtande kommentarer är glömda nu. För Elvis höll. Och Beatles höll. Jag tror att unga tjejer har väl utvecklade känselspröt i sin tid och att förkaktet egentligen är riktat mot dem. De står inte högt på samhällsstegen om man säger så.

Det var fel EP i fodralet, men det gör inget. Bilden väcker varma minnen och känslor. Det är också så spännande att se vilka idoler barnbarnen kommer att fastna för.

Elvis Presley idoler Godmorgon världen P1

Kulturradion, den goda smaken och IKEA

Jag lystrade förstås lite extra på Kulturradion när Mats Arvidsson talade om den odelbara smaken och om smakdomare och smakfostrare. (I påannonsen sa man smakforskare!) De förskräckliga smakdomarna var förstås Ellen Key och Gregor Paulsson. Ellen Key skrev Skönhet för alla vid förra sekelskiftet och Gregor Paulsson Vackrare vardagsvara 1919. Ibland undrar jag om de som talar om de här skrifterna verkligen har läst dem.

När Ellen Key till exempel beskriver ett rum med enkla möbler och textilier, tolkas hon som om hon hade pekpinnen i handen och talade om hur det skulle se ut. I skriften beskriver hon hur det kan se ut i ett bondehem och att hon tycker att det är vackrare än ett pråligt hem med alla nystilar, som var populärt vid den tiden. So what?

Mats Arvidsson såg sambandet mellan de här tidiga "smakfostrarna" och IKEA, men han lyckades inte riktigt pådyvla Lea Kumpulainen från IKEA den rollen. Självklart för IKEA den svenska modernismen vidare - men utan moraliska pekpinnar.

Alla kulturjournalister inklusive Kerstin Wickman, som medverkade i programmet, påminner mig om min före detta svärmor. Hon lovade sina barn att de aldrig skulle behöva äta havregrynsgröt varje dag som hon hade fått göra som barn. Men filmjölk skulle de ha - varje dag hela barndomen! Jag tror att de som ständigt tjatar om gamla tiders smakfostrare är vår tids likasinnade. Andra bryr sig inte.

Ulf Hård af Segerstad skrev en gång om dem som nu får så mycket kritik för att man ville styra hur folk skulle bo och möblera sina hem: ”Vad dessa idealistiska modernister syftade till var att på kon­kretaste sätt förverkliga det jämlika folkhemmet. De ville konfektionsproducera folkhem­mets möbelkostym. Varken kläder, tänder eller heminredning skulle avslöja klasskillna­der.” Javisst, de var ideologi bakom, men moralism?

Det hände ju så mycket från 1960-talet och framåt, som bröt mot gamla traditioner, men vi behöver väl inte skämmas över arvet efter Ellen Key och Gregor Paulsson. Var och en kan ju förvalta det som den vill. Och eftersom jag studerat IKEA under senare år, så tycker jag att de gör det med den äran.

Apropå gamla förkättrade bondeinteriörer, så gläds jag varje vinterdag åt min köksspis och jag kan väl förstå Ellen Keys prat om skönhet när jag går på de oskarvade golvbräderna i salen. Det finns en skönhet som är intressant att diskutera och det gäller inte bara mitt gamla hus utan även moderna lägenheter. Kolla Ola Nylander, professor i Bostadens arkitektur vid Chalmers i Göteborg, en arvtagare till Ellen Key tycker jag. Vad är det som gör att en del bostäder är mer laddade, stämningsfyllda och trivsamma än andra både gamla och nya? Han beskriver de omätbara värdena i en bostad, "skönhet" skulle Ellen Key ha sagt - som ofta försummats i byggandet. Men varför tala om moralism?

Läs även andra bloggares åsikter om radion Kulturradion P1 den goda smaken IKEA Ola Nylander inredning

Konsthantverk i glas

Terese och jag hade en lång diskussion om god smak mm (med början under "god smak" 18 maj 2006), när hon höll på med ett konsthantverksprojekt. Så hörde jag inget mer, men nu kom en kommentar den 1 december 2008:

"Hej Eva!! Det var längesedan! Det var jag som gjorde ett projekt om "den goda smaken" i glas. Det blev till nåt annat men jag är nöjd med resultatet. Men jag tackade aldrig.. Tack!! för hjälp och inspiration under projektets gång. Nu är jag igång med annat, vet inte riktigt vad jag håller på med, men jag tror jag får ordning på det. Fast annars gör det inget för jag är nyförälskad!!! =)Jag skickar lite bilder så du kan se vad det blev av det jag fick din fina hjälp med. Egentligen kanske man behöver en förklaring.. men det kan vara kul att se vad det säger dig utan min förklaring.Tack igen och ha en trevlig kväll!!! Vänliga hälsningar//Terese William"

Terese skickade med några bilder på slutresultatet. Jag tyckte att de såg så intressanta ut och bad att få visa dem i min blogg. Det är ju som Terese säger att man ska bilda sig en egen uppfattning och att man egentligen inte ska behöva upphovskvinnans förklaringar. Men det tillför ändå mycket om man får veta lite mer och om tankarna bakom och om material och tillvägagångssätt.

Foto © Terese William

Det skulle vara spännande om du ville berätta lite mer Terese?!

Läs även andra bloggares åsikter om konsthantverk konst glas

Nägra tankar om god smak igen

När jag bloggade om "god smak, ett begrepp som skaver", för två år sedan, fick jag respons. Tessan skrev bl a att hon har svårt att förlika sig med den hysteri, som handlar om att vara rätt, cool, medveten, smal, designig mm.

Ja hur använder vi till exempel våra hem egentligen för att uttrycka oss själva? Orsaken till att jag började skriva om IKEA var alla attityder och åsikter jag fann om IKEA och deras möbler. Jag har faktiskt haft stor glädje av en del böcker från 1950-talet, då man skrev om tre sätt att använda föremålen omkring oss: det praktiska och funktionella, det sociala och symboliska och det utseendemässiga och estetiska.

Det funktionella är lättast att förstå, även om vi minsann inte alltid går efter det praktiska så ofta som vi tror. Våra val bottnar många gånger i något helt annat.

Det sociala perspektivet innebär att vi skall leva med sakerna omkring oss. De skall uttrycka vilka vi är, vad vi står för och vilka vi vill vara. Vi använder ett kodsystem, ett teckenspråk, när vi väljer inredning, kläder, frisyr och semestermål. Vi skaffar, eller tilldelas av andra, en social identitet, som markerar grupptillhörighet och livsstil. Numera beskrivs det också som en form av ”storytelling”; vi berättar och bygger historien om oss själva. Ibland är det lättare att se andras tecken och historier än sina egna.

En del, bl a Pierre Bourdieu, menar att samhällsklasserna skiljer sig åt genom uppfostran och utbildning och att medelklasskulturen blivit en norm. Andra menar att detta resonemang skapar stereotypa grupper och förutsätter att normer och värderingar inte förändras.

Jag tycker att man kan jämföra det estetiska sinnet med musikalitet, som inte är lika bundet till traditionella klasser eller grupper. En del människor har helt enkelt större förmåga att se proportioner, färg och form mm och utnyttja sina sinnen. Det kan till och med vara bra att skrapa bort lite kultu­rell fernissa.

Om man ser till de här tre perspektiven, är det lättare att följa en del designdebatter och diskussionen om god smak som dyker upp då och då. Man kan lättare se hur man pratar förbi varandra, om man bara ser till en aspekt eller bara argumenterar ur ett perspektiv.

Hur beroende är vi av andra och av stilbildare? Och vem är det egentligen som bestämmer vad som är god smak - för vem? Finns det någon som är opåverkad av andra? Fortsättning följer (hot eller löfte?)


Läs även andra bloggares åsikter om design god smak mode

Annika Lantz i min podradio

Jag har lyssnat entusiastiskt på P1 i över femtio år. För ett år sedan skaffade jag podradio och började ladda ner från alla kanaler eftersom jag slapp musiken i P3 och P4. Och vad fann jag? Jo Annika Lantz och Roll on i P3 och Tomas Tengby i P4 m fl. Och jag fann att de program jag helst lyssnade på i vargtimmen var – jo just det – Lantz i P3.

Efter att ha lyssnat på t ex Filosofiska rummets ofta kvasiintellektuella diskussioner, där god smak en gång definierades som att ha lampan Kotten hemma och att inte gå ut med vita tubsockor, så var det så stimulerande att lyssna när Annika Lantz samtalade med Peter Cornell om veckets betydelse i vår postmoderna tid. Så många intressanta människor som varit med i hennes program! Och bisittarna har piggat upp. Men det har hittills bara varit Annika Lantz som kan göra sådana program. Ritter i P3 och Lindau i P1 var verkligen parenteser.

Min entusiasm för P1 började blekna en aning. Många program och programledare är så förutsägbara och lite pretentiösa. Inga överraskningar eller knuffar att se saker annorlunda. Även humorn är så präktig.

Självklart kan inte alla tycka om alla. Men när man efter några timmars lyssnande i P1 anser sig kunna döma ut Annika Lantz på ett så oförskämt sätt – har man över huvud taget lyssnat eller handlar det om något annat? Kanske har P1 blivit ett tryggt, förutsägbart brus, som bara stryker medhårs? Och så kallar man det kvalitet. Även Roll on hade behövts i P1, men de gick ju till teve.

Själv är jag glad att jag genom podradion upptäckte de andra kanalerna. Alla arga P1 lyssnare – slå på P3 och surfa runt lite - P3:s dokumentärer är riktigt bra. Jag är glad att jag hittade alla bra program. För mig spelar det ingen roll om jag laddar ner från P1, P2, P3 eller P4, bara jag slipper musiken och att programmen är bra. Och jag måste erkänna; jag har nog varit lika fördomsfull som trodde att bara P1:s program var tillräckligt seriösa.

Jag har också laddat ner intressanta föreläsningar från högskolan i Kalmar. Just nu försöker jag ladda ner svenskspråkiga program från Finland, men jag lyckades inte riktigt, men skam den som ger sig. Jag fick lite blodad tand av att vidga mina vyer och söka mig nya vägar från P1 i Sveriges radio. Men God morgon världen, Människor och tro, Studio ett, Kropp och själ, Spanarna och Lördagsintervjun gör att jag fortfarande är en trogen P1-lyssnare. Men man vet ju precis vad panelen i God morgon världen ska svara på frågorna. Något mer förutsägbart finns nog inte. Där skulle behövas en Annika Lantz som ställer frågorna.
Andra bloggar om: Annika Lantz

God smak - ett begrepp som skaver

Just nu bearbetar jag begreppet smak. Läste nyligen om Zandra Ahls och Emma Olssons bok Den svenska smaken; lyssnade på Filosofiska rummet med bl a Dennis Dahlqvist och ett program i P3 om god smak.

Är smak vad vi anser och upplever om föremålen omkring oss, vad som vägleder oss när vi handlar och inreder våra hem? Vad, vem eller vilka har påverkat oss? Hur mycket spelar mitt ursprung roll, eller min kunskap? Vem bestämmer om jag har god smak eller inte? Bryr jag mig om det?

Debattörerna slår fast att god smak används som klassavgränsare, att medelklassen pådyvlar den stora massan sin goda smak (Dennis D i Filosofiska rummet). Zandra Ahl och Emma Olsson skriver mycket om makt och att det anses fult med virkade dukar och annat pynt i hemmet. Samtidigt som de ondgör sig skriver de ändå på något sätt under på att det är rätt, "arbetarklassen" har dålig smak, för de kan inte tyda de kultruella koderna. Men finns det inte helt andra koder också?

De som bestämmer, Föreningen Svensk Form, museerna och medierna, propagerar för den rena, blonda, strama stilen, sägs det. Men vad händer om museerna och de glansiga tidningarna börjar propagera för konceptdesign, murriga mönster och mycket dekoration? Handlar det inte om något annat? Och har inte stilbildarna och smakdomarna blivit helt andra kategorier än tidigare?

Visst är det intressant att undersöka och reflektera över vad det är som påverkar oss. Som alltid är det nödvändigt och nyttigt att börja med sig själv. Vad uttrycker jag med mina kläder och med mitt hem, min bil etc? Vi kan väl jämföra.