Smultronställen - Louisiana och Vandalorum

Så underbart med platser som verkligen ger mig nånting. I helgen besökte jag Louisiana i Danmark och såg Picassoutställningen.



Picasso i all ära, men det är Louisiana som plats och företeelse som är så givande. I lördags var det många tusen likasinnade på besök. Det var trångt, men trädgården var ögonbedövande. Magnoliaträden blommade och havet blänkte och Giacomettis coh Moores skulpturer dök upp här och där....

En händelse som såg ut som en tanke var att jag besökte Vandalorum utanför Värnamo på hemvägen och såg vilken potential det finns där - både ute och inne. Först tänkte jag att en cykelutställning inte var så märkvärdig, men aj vad jag bedrog mig. Typiskt Sune Nordgren och typiskt Småland. Att få se dessa vardagsföremål med nya ögon. Man hyllar formgivningen, hantverket, skönheten och funktionen hos cykeln. Förresten satt Sven Lundh i restaurangen/kafét och såg nöjd ut. Cyklar som konst!

Här hemmavid har jag mitt tredje smultronställe, Galleri Astley. Det är guld att kunna promenera och se Pappersarbeten av Takashi Naraha 1987 - 2010. Han har gjort några skulpturer som står permanent utanför galleriet. Hans sönderrivna pappersark i olika färger ruskar om mig, precis som jag alltid vill bli när jag tittar på utställningar.

Det var ju heller inte fel att kombinera besöken i Louisiana  och Vandalorum med vänner på vår sedvanliga Skåneresa. Nu har själen fått sitt. Nu ska nya hemsidan snart bli klar!

(Så irriterande att jag inte får videon lite mindre... ger upp!)

Läs även andra bloggares åsikter om Louisiana Vandalorum Galleri Astley

Försvar för modernismen - och Gustaf Fröding

I år är det 150 år sedan Gustaf Fröding föddes på Alsters herrgård i Värmland. Jag har sökt tröst och glädje i Frödings dikter under hela livet och är med i Gustaf Fröding-sällskapet. Till en inbjudan till jubileet hade man bifogat Johan Cullbergs invigningstal i Alsters herrgård. Han talar fint om Frödings diktning men han beskriver också modernismen på ett slående bra sätt. Det är ovanligt idag när modernismen angrips och baktalas. Så är talar Cullberg:

"Modernismen kallas den väldiga kultur- och kunskapsutveckling som under förra delen av 1900-talet ville bryta ner de konventionella strukturer i konsten som hindrar vårt seende. De som bromsar vår djupare förmåga till samhörighet och livsförståelse." och han fortsätter "Gustaf Fröding låg före modernismen i sin gradvisa förnyelse av diktens formspråk."

Det som kom efter modernismen kallas "postmodernism" och är en lika tokig benämning som "ickesocialistisk" som de borgerliga partierna tidigare använde om sig själva. Men de begreppen säger egentligen ingenting om vad man själv står för, bara en negation och att man kommer efter någonting. Lika tokigt som om jag skulle definiera mig själv som "ickeman". Det är nog så att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Det är lätt att vara mot något, men svårare att definiera vad man är för och vad man vill själv.

Johan Cullberg har förresten också skrivit boken Gustaf Fröding och kärleken

När Gustaf Fröding sprängde litterära gränser för över hundra år sedan, fick han ett ljumt mottagande. Men hans nyskapande dikter kom att betyda mycket. Här är en, som passar bra just nu:

Ett grönt blad på marken

Grönt! Gott,

friskt, skönt, vått!

Rik luft, mark!

Ljuvt, stark,

rik saft,

stor kraft!

Friskt skönt

grönt!

Läs även andra bloggares åsikter om Gustaf Fröding Johan Cullberg poesi  Alsters herrgård postmodernism modernism

Taste of Texas III - konstutställningar - porträtt av Alice Neel

Inte långt ifrån där vi bodde i Houston i april låg "the mseum disrict". Vi besökte The Museum of Fine Arts, Houston som bestod av två stora byggnader. Hela världens konsthistoria låg farmför våra ögon/fötter. Många rika Texasbor har donerat konst till museet och det var ganska hisnande att vandra genom salarna och betrakta grekisk och romersk konst, holländarna med Rembrandt och modernisterna med Picasso och många många fler.

Men museet vsade också en stor utställning, Painted Truths/Målade sanningar av konstnären Alice Neel (1900 - 1984). Porträtten av kända kulturpersonligheter, vänner, familjemedlemmar, bekanta och grannar var tillkomna under hela 70 år och de var indelade i nio avdelningar/teman.

© Estate of Alice Neel

Geoffrey Hendricks and Brian, 1978, Oil on canvas

Photo: Malcolm Varon

Jag blev helt tagen av porträttens uttrycksfullhet och uppriktighet och sammantaget gav de en bild av det föränderliga och brokiga 1900-talet i USA.

©Estate of Alice Neel

Hartley, 1966, Oil on canvas

National Gallery of Art; Gift of Arthur M. Bullowa, in Honor of the 50th Anniversary of the National Gallery of Art. Image courtesy of the Board of Trustees, National Gallery of Art, Washington

Alice Neel var inte riktigt i fas med sina samtida (manliga) konstnärskollegor, men hon upptäcktes på nytt av feminister och konstnärer på 1960- och 70-talen. Man insåg sent vilken banbrytande pionjär hon var.

© Estate of Alice Neel

Don Perlis and Jonathan 1984, Oil on canva

Moderna Museet, Stockholm

© Estate of Alice Neel

Max White, 1961, Oil on canvas

Photo: Malcolm Varon

Hennes porträtt är både realistiska, symboliska och psykologiska, ibland nästan påträngande avklädda bildligt och bokstavligt. Hon uttryckte själv att hon ”samlade själar”.

Porträtten är ärliga och frimodiga, men stundtals fick jag en krypande känsla av att se något jag inte borde få se eller kanske inte ville se.

© Estate of Alice Neel

Elenka 1936, Oil on canvas

The Metropolitan Museum of Art, Gift of Richard Neel and Hartley S. Neel, 1987 (1987.376)

Image © The Metropolitan Museum of Art

Hon målade osentimentalt, inte minst den nakna kvinnokroppen, som hon inte gav några sexuella undertoner. Jag greps av samma känsla som när jag såg samlingsutställningen med kvinnliga modernister i Västerås konsthall för ett par år sedan.

© Estate of Alice Neel

Pregnant Julie and Algis, 1967, Oil on canvas

Photo: Malcolm Varon

Vilken skillnad det är att se världen med en kvinnas ögon. Det är vi inte bortskämda med och därför blir det en stor upplevelse.

© Estate of Alice Neel

Victoria and the Cat, 1980, Oil on canvas

Honolulu Academy of Arts, Bequest of Frederic Mueller, 1990 (6003.1)

Inte nog med att jag fick se Alice Neels porträtt. Alldeles i närheten i Contemporary Arts Museum Houston visade man andra porträtt, Birth of the Cool, av Barkley L. Hendricks. Det var en räcka porträtt av afroamerikaner, målade betydligt senare. Hendricks har berättat att Alice Neel har inspirerat honom. Den här utställningen kompletterade verkligen bilden av USA under 1900-talet. Hendricks utställning visades först i the Nasher Museum of Art at Duke University.

2008 kunde man se tio målningar av Alice Neel på Moderna museet i Stockholm. Leif Mattsson på www.omkonst.com skrev uppskattande om dem och hade gärna sett mer av henne. Hans önskan går i uppfyllelse för nästa anhalt för utställningen är Moderna museet i Malmö sent i höst.

Läs även andra bloggares åsikter om konst konstutställning USA Alice Neel Moderna museet Houston

Ni tappar väl inte bort mig? + en dikt på internationella kvinnodagen

Nu har jag varit tvungen att flytta min blogg till blogspot.com bort från Drängahuset. Hoppas att du inte tappar bort mig. Här finns jag nu och i fortsättningen: http://evasbloggdagsvers.blogspot.com/

En dikt på internationella kvinnodagen den 8 mars

ur Berättelsen om de gamla kvinnorna av Tadeusz Rózewicz

"Jag älskar gamla kvinnor

fula kvinnor

arga kvinnor

de är jordens salt

---

deras söner upptäcker Amerika

stupar vid Thermopylae

dör på kors

erövrar kosmos

de gamla kvinnorna går ut i

gryningen

på stan köper mjölk bröd

kött lagar soppa

öppnar fönstren

bara dumbommar skrattar

åt gamla kvinnor

fula kvinnor

arga kvinnor

för de är vackra kvinnor

goda kvinnor

gamla kvinnor

---

när de dör

flyter ur ögat

en tår

och förenar sig

vid munnen

med en ung flickas leende.

Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen poesi blogga

Jag önskade att antikmässan vore hemma...

... och hemma var här, att sängen var bäddad och jag vore där - när vi efter stängningsdags i söndags satte igång att packa efter fem dagars monterliv. Det var bara att lägga in en ny växel och packa glas och porslin och lampor och allt. Även om vi hade sålt mycket och var nöjda var det många lådor som skulle fyllas.

Nordegren i P1 nämnde lite om antikmässan i sitt program häromdan och jag blir förvånad så okänt begreppet antikt är bland många journalister. Men när jag gick runt på mässan, så var det ju också tydligt att antikvärlden splittras i olika delar. Den svenska kulturhistorien är ju påtaglig. Här finns det gamla klassamhället kvar. "Fina" avdelningen med "riktiga" hundraåriga antikviteter, luftigt och sobert och gott om plats mellan montrarna. Fast dåligt skyltat. Och det ser nästan exakt likadant ut som för tio, femton år sedan. Är det en stillastående bransch? Ja det ligger nog i sakens natur. Det är ljusgrått gustavianskt, mahogny, lite rokoko, lite art deco och en dos moderna klassiker. Och när man lanserar boken Svenska antikhandlare så kunde jag bara se medlemmar i SKAF, den "fina" konst- och antikhandlarföreningen. Men här finns mycket kunskap och ett passionerat intresse för antikviteter som ibland lyser igenom.

Jag fastnade för keramik. Hos Modernity fanns keramiska skulpturer av Mårten Medbo som såg ut som mjuk frotté och mellan fina och halvfina avdelningen hittade jag mitt smultronställe hos Nordic Fine Art som visade en uppsättning äpplen av Hans Hedberg. Helt underbara.

Övriga mässan var en salig blandning av fint, halvfint, kult, praktiskt, vackert och nostalgiskt. Vi hade en bra plats bland småmånglarna utefter ytterkanten. IKEA-sakerna vi hade med oss, gav upphov till kommentarer, en del fnysningar och en del glädjerop.

När jag planerade montern såg jag starka färger framför mig. Och vi genomförde det ganska bra tack vare IKEA, Luxus och Verner Panton. Men att nio kvadratmeter var så lite!

Inte heller bland oss övriga utställare har det egentligen hänt så mycket, även om jag påpekade för mina kunder och kollegor att kom ihåg att vi var först att lansera IKEA på antikmässan. Annars var det samma saker man sett de senaste tio, tjugo åren. Kanske mer kläder ändå - vintage vill säga. Mitt emot hade Christina från À la carte som vanligt gjort en inspirerande monter som gick i blått och lite grönt, så vackert och så konsekvent!

På söndan var det inte riktigt lika mycket folk så man kunde strosa runt och se denna fascinerande, materiella kulturhistoria. Och det är väl en välgärning att återanvända alla dessa prylar och blanda dem med nytt.

Läs även andra bloggares åsikter om antikmässan antikt vintage IKEA mässa

Sonja Hahn-Ekberg på Waldemarsudde - sista helgen

När jag skrev min bok De formade 1900-talet upptäckte jag många formgivare och konstnärer som varit verksamma lite i skymundan. Det berodde säkert på min okunskap och ouppmärksamhet, men strålkastarna har nog ändå spritt sitt ljus lite ojämnt genom åren. Och min bok gav ju dem inte rättvisa heller, eftersom den inte innehåller några bilder. I ett fall kan man nu verkligen ta igen det på Waldemarsudde i Stockholm. Passa på att gå dit den sista helgen 23 – 24 januari 2010 för minnesutställningen med smyckeskonstnären Sonja Hahn-Ekberg (1921 – 2008).

Hommage à Frida Kahlo, 2000. Foto: Rolf Lind

Birds´ love, 1999. Foto: Rolf Lind

Sonja Hahn-Ekberg gjorde från 1960-talet textila smycken av metall, stenar, trä och pärlor, lindade med guld­tråd, lingarn och silke i starka färger och med ett starkt känslomässigt innehåll. Hon passade kanske inte in i den svenska modernistiska traditionen men tiden har hunnit ifatt hennes smycken. Hon har tidigare uppmärksammats med utställningar i Sverige och Norden, i de baltiska länderna, Belgien, Japan, Mexiko och USA.

Hommage à Allan Pettersson, 1989. Foto: Rolf Lind

Läs även andra bloggares åsikter om Waldemarsudde Sonja Hahn-Ekberg utstälning konst smycken

Vad håller Sune Nordgren på med?

Vandalorum blir av – Vandalorum ska byggas berättade Sune Nordgren på bokmässan i Göteborg. Ett blivande konst- och designcentrum i ett historiskt vägkors, ett landmärke mitt i djupaste Småland. Just här på platsen för Vandalorum mellan Värnamo centrum och en av landets mest trafikerade vägar, låg en gång en stor torklada för hö, rödmålad och med en sinnrik takkonstruktion. Denna lada har arkitekten Renzo Piano låtit mångfaldiga till elva lador, placerade i en ring, så att man ska kunna gå runt genom utställningar och andra funktioner och med en innergård för olika aktiviteter. Renzo Piano är en av världens främsta arkitekter, som skapat Centre Pompidou i Paris, Parco della Musica i Rom och operahuset i Aten. Ett av hans senare verk är det helt unika kulturcentrat Tjibaou i Nya Kaledonien. Och nu Vandalorum.

Vad ska då Vandalorum bli? Jo det ska stå på tre ben: en masterutbildning i industridesign i samarbete med högskolor och universitet, konstsamlingar om bygger på småländska samlingar samt utställningar med modern och samtida konst och design. Allt ska förankras i i regionens näringsliv, en bygd med lång tradition av formgivning och entreprenörsanda. Man tänker sig också föreläsningar, workshops och seminarier inom konst, design, arkitektur, mode, litteratur, upplevelseindustri etc. En del kommer att vara tillgängliga för allmänheten.

Du kan följa Vandalorums Bulletin online. Den är tänkt att komma ut med jämna mellanrum och berätta om allt som händer kring museets tillblivelse. Nedräkningen började med nummer tio och man räknar neråt. I Göteborg fick vi nr 9. När nummer noll kommer ut, då smäller det! Då öppnar Vandalorum! På hemsidan kan du också läsa om bakgrund, finansiering och sponsorer.

Bild: Vandalorum

Vi träffade kusin Sune även på förra bokmässan i Göteborg då han berättade både om Kivik och Vandalorum. Men nu har det alltså kommit så mycket närmare förverkligandet. Nu ska en första etapp börja byggas.

Detta påminner mig lite om en annan entreprenör i Småland, om Ingvar Kamprad när han byggde ”möbeltemplet” i Älmhult. 1958. Det var egentligen helt osannolikt. Men det gick vägen. Sådana här projekt ska nog komma till i Småland. Och med Sunes hjälp.

Den som tog initiativ till Vandalorum en gång i tiden var ingen mindre än Sven Lundh. Han var verksam vid Smålands Konstarkiv under många år och var med och startade Bruno Mathsson International för lansering av superellipsbordet i mitten av 1960-talet. Han startade Collection Källemo AB 1970 i Värnamo och har utvecklat samarbetat med och marknadsföringen av nyskapande och provocerande formgivare och konstnärer.

Läs även andra bloggares åsikter om Vandalorum Sune Nordgren Sven Lundh Renzo Piano konst mumeum design utställningar

Mot Stockholm - Wolfgang Gessl och Eva Hild

Nu måste jag ta mig till Stockholm igen. Inte bara för barnbarnens skull. Utan för två olika konstnärstemprament.

Wolfgang Gessl, guld- och silversmed, ställer ut hos Rumänska kulturinstitutet, Skeppsbron 20, tillsammans med Koki Constantinesco och Vlad Gherghiceanu. Utställningen heter På kroppen I rummet På bordet. Wolfgang Gessl kombinerar olika materal och har också gjort fantastiska smycken. Här ställer han till exempel ut dessa kannor i silver. Handtagen ger ett så häftigt tillägg till de enkla, geometriska formerna tycker jag. Utställningen pågår t o m 23 oktober.

Foton: Hans Bjurling

Den andra som jag inte vill missa är keramikern Eva Hild. När jag skrev min bok De formade 1900-talet tog jag med henne trots att hon hör hemma på 2000-talet. Hon debuterade just kring sekelskiftet. Men jag blev så betagen i hennes organiska former och virvlande vita skulpturer. Nu ställer hon ut på Galleri Inger Molin igen, 10 oktober - 4 november; State of Mind heter den och här visar hon bland annat sina svarta lika virvlande former.

Foto: Anna Sigge

När jag ändå åker till Stockholm ska jag nog kolla antikmässan i Kista också.
Det blir mycket kultur, men idag blir det bara natur, denna strålande höstdag.

Läs även andra bloggares åsikter om konst konsthantverk utställning Wolfgang Gessl Eva Hild keramik antikmässa

Staten och kulturen och Skavlan och Anna Anka

Göran Hägglund blev hårt åtgången när han kritiserade kultureliten och det hade räckt om han talade för sig själv, inte för den tysta majoriteten, det blir så lätt fel. Men jag kan inte låta bli att ge honom lite rätt. Det finns en självpåtagen rätt till tolkningsföreträde och en snobbism som irriterar mig på kultursidorna och i en del radioprogram. När de tar orden kommersialism och vinstintresse i sin mun, har jag märkt att det är som att trycka på en knapp och reaktionerna är reflexbetingade. Det finns inget utrymme för reflektion. Och ingen kunskap om företagandets villkor. Jag tänker ofta på Hans Rosling när han upptäckte att entreprenörerna visste mycket mer om världen än politiker och samhällsdebattörer. De senare hade alldeles för många förutfattade meningar.

En som var mer effektiv i sin kritik än Göran Hägglund var Fredrik Lindström då han i Aftonbladet beskrev kultursidorna som "Den lilla, lilla bit av den jättelika kulturen som annars inte skulle få så mycket plats i media".

Partierna till vänster och kulturetablissemanget har en nästan naiv uppfattning om den statliga och kommunala apparaten, att den är "god" och vill väl. Den har byggts upp under hundra år och har ibland börjat leva sitt eget liv, byråkratisk och ineffektiv. Jasenko Selimovic har satt fingret på det problemet att staten inte alltid är "god". Han slutar som chef för radioteatern och ställer upp i provval för Folkpartiet. Egentligen vore det partierna till vänster och kulturetablissemanget som skulle ta itu med detta just för att man värnar om det offentliga. Och det är ju värt att värna. Se hur långt åt andra hållet man går i USA när man diskuterar sjukförsäkring för alla.

Journalisten Gellert Tamas har skrivit boken De apatiska : om makt, myter och manipulation, där han granskar politiker och myndigheter och myterna om de apatiska barnen. Hur gick det till egentligen när staten bestämde sig för att de asylsökande barnen bluffade eller förgiftades av sina föräldrar för att få stanna i Sverige. Ett lysande exempel där staten inte var "god".

Och hur är det med Försäkringskassan och de sena utbetalningarna? Hur är det möjligt att det får fortgå? Hur stora krigsrubriker skulle det inte bli om ett företag meddelade sina anställda att man inte kan betala ut löner på ett halvår?

Först hade jag inte tänkt titta på Skavlan i teve eftersom han hade bjudit in Anna Anka. Jag orkar inte tänkte jag men tittade i alla fall. Och fann att det blev ett bra program, inte bara tack vare Anna Anka, utan programmet i sin helhet. Och när jag sett de korrekta jämställdhetsdebattörerna gjorde jag en parafras på Henry Parlands dikt:

lite svalkande humor och lättsinne
fattas i jämställdhetsdebatten

Och hur uppfriskande var det inte att läsa Calle Schulman i Expressen igår när han skrev om pappa- och mammarollen. Inte minst att läsa alla kommentarer på nätet.

Dagens första vers:

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas i min kärlek?
mina barn älskar mig ej
som jag dem.
Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
- då gick hon bort
seende mot jorden.

Henry Parland

Dagens andra vers:

Sida vid sida, tillsammans stryker de fram
staten och kapitalet, två vargar fromma som lamm
men det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar
och piskan som kittlar, kittlar inte heller
deras feta nackar.

Ebba Grön, Staten & Kapitalet

Läs även andra bloggares åsikter om Skavlan Anna Anka Göran Hägglund Aftonbladet Fredrik Lindström Jasenko Selimovic Gellert Tamas Calle Schulman Expressen Ebba Grön kultur staten

Kultur och natur och höst

Häromdan tittade jag ner i backen och tänkte: vilken lång pinne. Jag gick alldeles inpå, men det var ingen pinne; det var en halv meter lång huggorm som låg blickstilla. Tiden rusade tillbaka i minnet då jag blev biten och fick en allergichock. (Jag har adrenalin mm i handväskan - men den är ju inte alltid med). Jag bankade med mina gåstavar och snabbt som blixten försvann den in i gräset.

Uffe har plockat kassar med kantareller i år. Vi har ätit kantarellmacka var och varannan kväll och jag ska göra paj med Västerbottenost och kantareller (och lite svarta vinbär) i långpanna - flera gånger om.

Igår när jag promenerade till Galleri Astley gick jag starkt framåtlutad och iakttog pinnar/huggormar och kantareller/gula löv utmed stigen.

Väl framme fick jag lite välbehövlig kultur till livs; två konstnärer ställer ut just nu hos Astleys, Klaus Zylla och Bo Ljung. Just nu är jag inne i en stark orangeröd period när det gäller kläder. Jag har köpt en ny jumper och plockat fram en tretton år gammal blus - i rätt färg. Och jag ser den färgen överallt. Inte minst hos de här två konstnärerna.

Klaus Zylla bor i Berlin och Portugal och är född 1953. Han arbetar både med måleri och grafik. Titta gärna på hans hemsida på förstasidans bildcollage. Det ger en bra uppfattning om hans "figurer". De påminde mig om nånting som jag inte kan komma på; jag associerade till seriefigurer, barnteckningar, sekelskiftet 1900 (varför?), dolda budskap, öppna budskap osv. Jag var inte mycket klokare när jag gick hem, men färgerna - wow.

Bo Ljung ställer också ut. Han är född 1961 i Västerås och är numera verksam i Stockholm. Här möts jag av livfulla, färgsprakande målningar. "Min" färg är rikt representerad. Det är lager på lager av bilder och budskap. Det är abstrakt och figurativt på samma gång. Hans motiv är så mångtydiga att jag nog måste återkomma och titta en gång till. Och det gör jag gärna för det här är en sån utställning där man går länge eller återkommer till många gånger. Det är ren upptäckarglädje och fröjd för ögat.

Som vanligt känner jag stor tacksamhet att jag har promenadavstånd till Galleri Astley när jag beger mig hemåt. Och att jag kunde sitta en stund i kaféet och småmeditera.

Läs även andra bloggares åsikter om konst Klaus Zylla Bo Ljung utställning Galleri Astley höst

Vernissage på Liljevalchs - IKEA är inte konst, IKEA är musik!

Väl hemkommen från Trollhättan låg en vernissageinbjudan från Liljevalchs och väntade. Det kunde jag ju inte missa, så jag tog tåget i går och fick se utställningen om IKEA. Det kändes lite anmärkningsvärt just när min bok om IKEA är så gott som tryckfärdig. Jag vandrade runt och kände igen allt. Jaha de har tagit med den och den och den. Kanske saknade jag de tidiga möblerna och jag hade gärna sett fler interiörer. Jag älskar att gå på museet i Älmhult och uppleva riktiga miljöer från de olika decennierna. På väggarna fick man läsa på stora pusselbitar om IKEA och IKEA:s historia. Men jag saknade hela pusslet, dvs helheten. En röd tråd.
Men det kändes lite häftigt att ha bidragit med formgivarnamnen på en hel vägg...

Det har diskuterats mycket om IKEA och konst i samband med den här utställningen. Men IKEA är inte konst. IKEA är musik! Man hade ställt upp hyllor och lampor och skålar och vaser och tunnor vid en trappa och på dessa, ja bokstavligt talat på dessa, framförde Niklas Brommare och Jesper Nordin musik. Helt fantastiskt, det bästa av allt.

I samband med vernissagen fick jag veta att formgivaren Tomas Jelinek har avlidit. Jag är glad att jag fått träffa honom några gånger och att jag har med en intervju med honom i min bok, där han på sitt lågmälda men vassa sätt uttrycker sin syn på formgivning och på designerrollen efter så många år på IKEA.

Läs även andra bloggares åsikter om IKEA Liljevalchs konst musik utställningar Tomas Jelinek

Äntligen till Waldemarsudde och Hans Krondahl - och till Carl Larsson

När man läst och skrivit om en konstnär/formgivare och kanske sett några enstaka verk, är det oerhört spännande att se en heltäckande, retrospektiv utställning. På Waldemarsudde framträder just nu Hans Krondahl i helfigur. Han är en av våra stora textilkonstnärer och textila formgivare och här samsas alla typer av verk och tekniker, vävar, textiltryck, broderier och applikationer.

Äntligen kommer jag så till Waldemarsudde! Och jag blir riktigt tagen av hans vävar, som är som praktfulla, färgstarka målningar. Hans Krondahl har verkligen absolut gehör när det gäller färger, som Per Feltzin uttryckte det i Kultrurradion efter vernissagen i februari.

I ett rum med extra högt i tak sitter jag ned en stund framför Till Garbo – Hommage med rosenbrokad, stillbild och Tre orientaliska gömställen; gjord för Sverigehuset, men finns numera på Nationalmuseum. Med olika tekniker och material, brokad, snärjväv, rya, dukagång/ull, lin silke och guldfolie, blir det så fysiskt och levande.

(Foto Nationalmuseum)

En annan textil skiss känns välbekant. Visst måste jag ha sett ridån Händelser i Solna skog. Den gjordes till biografen Skytten 1965. Jag gjorde ju min elevtjänstgöring och arbetade på Solna stadsbibliotek i slutet på 1960-talet och i början av 1970-talet och besökte Skytten flera gånger. Jag måste ha sett hur solen bryter fram med purpur, orange och guldtrådar bakom Solna skogar i grön sammet. Biografen finns inte längre och ridån lär ha flyttats till Solna gymnasium.

Jag känner också igen ”Bollibompa”-tyget. Hans Krondahl har berättat för mig att hans batiktyg Vasco da Gama har använts som bakgrund några sekunder i barnprogrammet. Det är liv och rörelse i hans mönster.

(Foto Designarkivet)

Lagom till utställningen har det kommit en bok Hans Krondahl – textila verk med många bilder, som gör verken rättvisa. Men att se dem i verkligheten är ett strå vassare. Jag märkte att många människor kommer till Waldemarsudde för att se just Carl Larsson-utställningen och en del missar Hans Krondahl. Då vet de inte vad de går miste om. Utställningen pågår till den 19 april och fortsätter sedan till Malmö Konstmuseum.

När jag gick över till den andra utställningen om och av Carl Larsson, tyckte jag att Carl Larssons berömda målningar och akvareller var egendomligt matta och ljusa vid jämförelse. Det dröjde ett tag innan ögat vande sig.

När jag gått runt två gånger och betraktat verken, slår det mig plötsligt varför jag ändå blir så fångad och påverkad av dem. Det handlar inte om en berömd konstnär, om samhället eller samhällskritik. De skildrar LIVET. Det handlar om livet med barn och vardag. Jag står nära Britta och Lisbet och kan jämföra vilka ”hårtofsar” man hade 1909 med Alices och Astrids tofsar 2009 och som jag hittar kvarglömda när de varit här. Flickorna från 1909 är lika levande som mina barnbarn är nu exakt hundra år senare. Livet med smörgås och katt utanför huset eller med läxläsning vid matbordet eller det första läxförhöret. Livet med bad i sjön och picknick i trädgården. Jag ser ingen bräkande idyll eller utopi. Jag ser att vi människor byts ut men själva livet är sig likt. Och döden. Då som nu; för fattig som för rik. Och plötsligt ser jag Livets gåta med nya ögon. Två så levande barn bredvid dödens symboler.

(Foto Carl Larsson-gården)

Och både Carl Larsson och Hans Krondahl har en förmåga att avbilda blommor, läs livet, var och en på sitt sätt. Här en av Hans Krondahls fem vävar för Ringhals, Flora och Pomona, 1988, som han vävde själv.

(Foto Privat)

Och Carl Larssons Karin och Esbjörn. Karin med en krukväxt och Esbjörn med en liten bukett i handen.

(Foto Per Myrehed)

Carl Larsson-utställningen pågår till den 31 maj. Dessutom håller våren på att spricka ut vid Prins Eugens Waldemarsudde.

Läs även andra bloggares åsikter om Hans Krondahl textil konst utställning Waldemarsudde Carl Larsson konst

Utsökta bilder på Kulturhuset

I fredags när jag lämnat in mitt manus i Stockholm, hade jag ett par timmar tills tåget skulle gå. Först tänkte jag gå på Åhléns, men mina steg styrde mot Kulturhuset. Det var ett tag sen. Jag strosade runt i Läsesalongen och tog rulltrappan upp och blev trollbunden av en bild av fotografen Ann Eringstam ur hennes utställning Story Line.

Idyllen är så påträngande med en leende kraftig man och en flicka som klappar ett rådjurskid. De är placerade i ett landskap som ser ut som en turistannons med björkar och vackra berg. Men ... ingenting är perfekt. Man anar nånting helt annat.

Ann Eringstam plockar ut och visar detaljer ur bilden. En helikopter närmar sig på himlen och en pistol är knappt synlig i mannens ficka. Små detaljer som låter en ana en kommande katastrof. Jag ägnade en bra stund åt att fantisera om vad som skulle kunna hända.

När jag kom hem och läste på Kulturhusets hemsida fann jag andra bilder, som påminde lite om den här. Det är från en utställning av Loretta Lux som kommer i slutet av februari. Bilderna är en kombination av fotografi och måleri.

De påminner om gamla fotoalbum med små allvarliga, oskuldsfulla men hemlighetsfulla barn. Då måste jag alltså tillbaka till Kulturhuset...

Läs även andra bloggares åsikter om Kulturhuset utställning fotoutställning

Konsthantverk i glas

Terese och jag hade en lång diskussion om god smak mm (med början under "god smak" 18 maj 2006), när hon höll på med ett konsthantverksprojekt. Så hörde jag inget mer, men nu kom en kommentar den 1 december 2008:

"Hej Eva!! Det var längesedan! Det var jag som gjorde ett projekt om "den goda smaken" i glas. Det blev till nåt annat men jag är nöjd med resultatet. Men jag tackade aldrig.. Tack!! för hjälp och inspiration under projektets gång. Nu är jag igång med annat, vet inte riktigt vad jag håller på med, men jag tror jag får ordning på det. Fast annars gör det inget för jag är nyförälskad!!! =)Jag skickar lite bilder så du kan se vad det blev av det jag fick din fina hjälp med. Egentligen kanske man behöver en förklaring.. men det kan vara kul att se vad det säger dig utan min förklaring.Tack igen och ha en trevlig kväll!!! Vänliga hälsningar//Terese William"

Terese skickade med några bilder på slutresultatet. Jag tyckte att de såg så intressanta ut och bad att få visa dem i min blogg. Det är ju som Terese säger att man ska bilda sig en egen uppfattning och att man egentligen inte ska behöva upphovskvinnans förklaringar. Men det tillför ändå mycket om man får veta lite mer och om tankarna bakom och om material och tillvägagångssätt.

Foto © Terese William

Det skulle vara spännande om du ville berätta lite mer Terese?!

Läs även andra bloggares åsikter om konsthantverk konst glas

Från Mallorca till bokmässan

Om jag någon gång tycker att det inte händer så mycket i tillvaron, så har jag upplevt motsatsen senaste tiden. En vecka på Mallorca var härligt med Josefin och Alice, Astrid och Albin. Soliga, salta bad, dopp i poolen och god mat. Som mormor är det lätt att bli som barn igen och uppskatta bad och lek.

Hem mitt i natten, men upp tidigt. Till Sundbyberg och en liten titt på Ellie, som kunde matas av farfar. Nu såg vi hennes ögon för första gången. Och hon hade vuxit ett halvt kilo.

Nästa dag till föräldrar i Trollhättan och så bokmässan i Göteborg. Så otroligt mycket folk och öronbedövande surr och prat i varenda monter. Men häftigt också. Träffade presumtiva förlag och släpade hem flera kassar med böcker. Stötte på Uffes kusin Sune Nordgren, som berättade om sina intressanta projekt: konstprojektet i Kivik och Vandalorum, ett blivande internationellt konst- och designcentrum i Värnamo. Hans dotter Ellen arbetar med böcker, Kabusa böcker. Hennes man Jonas Dahlström till vänster i bild.

Och mellan turerna till bokmässan lite röj och gläsklippning i Prässebo. Nu kan man se "räveboa" från huset. Prässebo ligger väldigt bra till, nära både till kusten och Göteborg.

Hemma i Tomasbo en dag och så iväg till Västerås för att lyssna på Gunilla Hammar-Säfström och Igor Ardoris från teveprogrammet Klass 9 a. De talade om att lyfta fram det bästa hos sig själv och sina arbetskamrater, lärdomar från just Klass 9 a. Gunilla var lika bra som i teveserien och det lyste om Igor. Hans föredrag visade så tydligt att lärdomarna från klass 9 a går att föra över till både privatlivet och arbetslivet.

Nu när jag landat hemma, försöker jag att få lite struktur på vardagstillvaron, men vet inte riktigt i vilken ända jag ska börja. När man arbetar hemma och inte har en arbetsplats att gå till, är det alltid svårt att komma igång och organisera sig. Först får jag sån lust att bara rensa och göra i ordning hemma. Och höstlöven ligger som en tjock matta utanför dörren och väntar på att bli räfsade. Att blogga är en bra övergång.

Ska försöka sätta mig in i "finanskrisen" och förstå vad som händer och varför. Massmedierna har ju glada dagar. Vilka domedagsrubriker och exalterade röster. De känns mer som hinder än hjälp att förstå.

Läs även andra bloggares åsikter om bokmässan konst design barnbarn Klass 9 a Prässebo finanskrisen

En helt vanlig söndag med Peter Freudenthal, Albert Contreras och Kunle Adeyemi

När jag promenerar genom skogen på en ganska blöt stig till Galleri Astley, stöter jag först på Galleriet i gamla stationshuset. Här är det vernissage idag för en utställning med målningar av Albert Contreras och Peter Freudenthal. När vi kliver in i galleriet möts vi av en stor ”geometrisk abstraktion” i klara, starka färger av Peter Freudenthal.

I rummet bredvid har invigningen startat och Peter Freudenthal berättar om båda utställningarna. Peter Freudenthal själv debuterade 1966 och är verksam i Rimforsa. Han är representerad vid många stora museeer världen över. Se mer på hans hemsida och blogg!

I de inre rummen på galleriet hänger målningar av Albert Contreras. Motiven ser ut som keramikbitar, eller varför inte karameller, i olika mönster. Färgerna och mönstren kan också påminna om indianska vävnader.

Albert Contreras bodde i Sverige på 1960-talet. Han målade och arbetade också som diskare för att försörja sig. Han fick kontakt med många konstnärer och ställde ut på Galleri Observatorium och Svensk Franska. Hans stil var minimalistisk. Av olika skäl for han tillbaka till USA och Los Angeles och arbetade som kommunalarbetare i tjugofem år innan han tog upp konsten igen 1997.

Numera målar han i en helt annan stil. Jag får en liten pratstund med honom och han berättar om sin speciella teknik; hur han använder maskeringstejp i olika storlekar och sedan med palettkniv lägger på tjocka lager av akrylgel, en färg i taget, som balanserar varandra i helheten. När det torkat tar han bort maskeringstejpen och akrylgelen har då torkat och krympt runt de tjocka figurerna.

Som om inte detta skulle vara nog, så invigdes en halvtimme senare i Museet en utställning av Kunle Adeyemi och hans elever vid ett college i Lagos, Nigeria. Sveriges ambassadör i Nigeria, Lars-Owe Persson, och Nigerias ambassadör i Sverige, Dr Godknows Boladei Igalli, utbytte artigheter och tacksamhet och menade att detta var startskottet till ett fortsatt och utökat kulturutbyte mellan de båda länderna och mellan Afrika och Sverige. Invigningen mynnade också ut i en hyllning till Astley Nyhlén, som nyligen gick bort. För femtio år sedan i år gjorde han en bilresa genom Kongo och han var under hela sitt liv en stor Afrikavän.

Nigerias ambassadör beskrev målande hur han kände ”the power in this place”, Galleri Astley, men också i den här trakten, hjärtat av Bergslagen. Det uppskattade vi i publiken naturligtvis. Han beskrev konstnären Kunle Adeyemi som en intellektuell storyteller, som skildrar den nigerianska vardagen. En närvarande konstnär bland publiken underströk vilket stort inflytande afrikansk konst hade på modernisterna på sin tid, inte minst på Picasso.

Kunle Adeyemi (till höger på bilden) beskriver för mig sin teknik, jfr bilden i bakgrunden. Han använder ordet ”ivory”, men det är ju inte elfenben förstås, utan epoxylimmet med vitt pigment, som ger intryck av ”ivory”. Sedan lägger han tunna lager av andra färger och skrapar fram motivet för respektive färg.

Efter en kopp kaffe bär det av hemåt. Uffe tog en sväng genom skogen och kom hem en kvart efter mig med fickorna fulla med kantareller, som blev till en pytt med stekt fläsk.
Så kan en vanlig söndag i Tomasbo och Uttersberg avlöpa.

Läs även andra bloggares åsikter om konst Galleri Astley utställning

Astley Nyhlén är död - en eldsjäl och förebild

Astley Nyhlén dog förra söndagen. Han blev 83 år. Han och hans Galleri Astley har betytt så mycket för trakten och för mig personligen. Det har varit en förmån och glädje att få träffa en eldsjäl och konstkännare kontinuerligt i över tjugo år. Hans närvaro och vänliga hälsningar när man kommit till galleriet har inspirerat. Hans kunnighet och entusiasm har genomsyrat hela verksamheten. Hans inställning att "konst inte bara är händers verk utan hjärtats lika mycket" har gjort att det alltid har varit en upplevelse att besöka galleriet. Miljön med skulpturparken, totempåle mm, gör att det är lite av Louisiana över Galleri Astley. Och det är ett högt betyg! Det är inte många gallerier i Stockholm som kan mäta sig med Galleri Astley.

1977 öppnade han galleriet i gamla järnvägsstationen i Uttersberg. Efter ett antal år inredde man ett magasin till en fantastisk lokal i tre våningar med bl a kafé och en permanent utställning med skulptur och måleri av den rysk-amerikanske konstnären Ernst Neizvestny. Och det var typiskt Astley att ordna så att det blev ett akustiskt naturreservat kring stationsbyggnaden. Där kan man lyssna på jazzkonsert varje höst.

Barnen Anders, Hans och Elisabeth har alla förutsättningar att fortsätta och att utveckla verksamheten i Astleys anda med samma osvikliga känsla för kvalitet.

Jag kommer att fortsätta att promenera dit eller åka skidor på vintern och få se alltid lika intressanta utställningar. Men jag kommer att sakna Astleys vänliga hälsning och omtanke och hans entusiastiska och målande minibeättelser om konstnärer och konstverk eller om folkkulturer, om trakten eller om bisamhället i fönstret.

Läs även andra bloggares åsikter om Astley Nyhlén Galleri Astley konst utställning

Efterlysning: Granada av Hans Krondahl

Textilkonstnären Hans Krondahl har bett mig hjälpa till att efterlysa verket Granada på min blogg och han har lämnat en bild i svartvitt. Tyvärr finns ingen färgbild tillgänglig.

Just nu förbereds en stor, retrospektiv utställning av Hans Krondahls arbeten. Den kommer att visas på Waldemarsudde 7 februari – 12 april 2009; Malmö Konstmuseum från 28 maj.

Ett av hans genombrottsverk, Granada, är på avvägar. Det är ett applikationsbroderi från 1961 i format 143 X 188 cm. Applikationen köptes av Svenska Philips AB, men övergick senare i privat ägo. Nu vet man inte var den finns, men den skulle platsa i utställningen, eftersom den väckte en viss uppståndelse på sin tid på grund av sitt fria förhållande till broderitekniker.

Hans Krondahl är en av våra stora textilkonstnärer, född 1929. Han hade egen studio från tidigt 1960-tal. Han har gjort textilier för offentliga miljöer i form av bildvävnader, ridåer, applikationer och textiltryck, t ex Hommage to Garbo för Sveri­ge­huset i Stockholm 1984, ridåer för Eskilstuna teater 1963 och Röhsska museet 1987. Han gjorde nydanande broderier och applikationer, t ex Hommage to Dalai Lama 1966 samt kyrklig textil. Han har också arbetat som formgivare för industriproduktion. Han samarbetade med NK:s Textilkammare, Borås Wäfveri och Katja of Sweden/MMT m fl. Se också
artic.edu
designarkivet.se
runeberg.org
De formade 1900-talet

Läs även andra bloggares åsikter om efterlysning Granada Hans Krondahl konst utställning Waldemarsudde textil konst broderi

Möte med Malanganer och folkkonst

Det är inte bara Malin Lager som ställer ut på Galleri Astley. Grafikern, målaren och skulptören Lenny Clarhäll ställer ut Malanganer i grönskan t o m 31 augusti.

På 1970-talet såg han några riktigt stora skulpturer på Metropolitan Museum i New York från Nya Guinea. Man ville med skulpturerna hedra en anhörig som avlidit och man försökte få fram den dödes personlighet i skulpturen. Den visades bara en gång och sedan förstördes den. Namnet Malangan kom från staden Malang på Java.

Lenny Clarhäll påpekar i utställningsfoldern att han gör Malanganerna inspirerad av de gamla skulpturerna, men skapar dem samtidigt i vår västerländska konsttradition.

Ser man en stiliserad fjäder upptill på en del av malanganerna, är inte det helt fel. Han har berättat att när han gjorde sin första Malangan inspirerades han av en fjäder i Edith Södergrans hatt.

Nu står Malanganer i oljebränt järn i skulpturparken vid Galleri Astley. Jag tycker att de ser ut som en korsning mellan fåglar och besökare från yttre rymden.

När jag lämnar Malanganerna och Malin Lager i galleriet (gamla järnvägsstationen) och går mot museet kan jag också se Lenny Clarhälls vargar Ulf och Ylva i brons. I museet visas folkstammars konst ur Hans Eklunds samlingar. Han var en legendarisk museiman, konsthistoriker och samlare.

I dessa "idol"-tider, se jag en riktigt ursprunglig idol, avgudabild, i trä. Den föreställer Faro, himlens och vattnets gud i kvinnlig gestalt. Och en härskarmask i trä, målad med "övernaturlig" färg och fez på hjässan. Jag har alltid fascinerats av primitiv konst. Den talar direkt till mig och det är intressant att se hur den har satt sina spår i vårt moderna samhälle.

Där man inte gjorde textilier, kunde man göra tygstycken av bark, en tapa, till exempel i Polynesien. Bark från olika trädarter används. Barken läggs i blöt och bultas till tunna "tygstycken", som sys ihop till filtar eller skynken och dekoreras.

Läs även andra bloggares åsikter om konst folkkonst Galleri Astley Lenny Clarhäll Malanganer och skulpturer

Malin Lager igen

Åter till Galleri Astley och Malin Lagers broderier, åstadkomna med symaskin. Bilderna kan på avstånd se ut som ett realistiskt fotografi eller en impressionistisk målning. Går man nära blir bilden ett hav av små, små stygn, som små nervtrådar.
”Ett slags tryckbehållare av långsamt återvunnen tid.” skrev Dan Jönsson om hennes textila bilder i DN en gång.

Nya vågen på radion frågade nyss om glesbygden är en förutsättning för kulturen och om nya kultursatsningar äger rum där. Man intervjuade bl a en representant för Teatermaskinen i Riddarhyttan en mil härifrån. Det kanske är en fånig fråga, men när jag ser deras verksamhet i Riddarhyttan och när jag promenerat till Galleri Astley är jag beredd att hålla med. Det är i alla fall en väldigt hög kvalitet på mycket.

Du kan se Malin Lagers textila bilder till och med 22 juni.

Läs även andra bloggares åsikter om Galleri Astley Malin Lager konst och utställning