Bevare mig för tantsnacket i Svenska Dagbladet ...

... och tantnostalgin i söndags: ”rulltårta, kalops, papiljotter och storblommigt är inne”. Vadå trend för att det kommer ut några böcker om ”tanter”? Det blir bara fånigt att använda ett ord som det finns så många betydelser av och associationer kring. Böckerna handlar om helt olika saker. Det blir nästan som på radion för ett tag sen när man pratade om folkhemmet och alla tänkte på sina egna barndomshem, vare sig det var på 50-talet, 70-talet eller 90-talet, och helt olika.

I en bok, De sista tanterna, konstaterar man att de svenska tanterna är födda under 1910-1930-talen och tillhör generationerna som aldrig fick en egen ungdomskultur. Och att deras storhetstid inföll strax efter andra världskriget (då en del av dem var hemmafruar).

I en annan, Tantmanifestet, handlar det om en personlighetstyp och ett tillstånd inte en ålder. En del kvinnor och män blir aldrig tanter sägs det, medan andra blir tanter vid 50 eller 60 och andra redan vid 25. Du kan t o m födas till världen som tant.

Boken Supertanten tar upp praktiska tanttips om hur du matar fåglar, gamla huskurer och inte minst tanternas receptsamlingar med saft, sylt, kräm och kompotter. ”Tantiga kakor och karameller är ett kulturarv att vårda” tycker författarna. Småkakor är ett genomgående tema i böckerna och i artikeln i Svenskan.

Naturligtvis kan man läsa artikeln och le lite och titta på de vackra bilderna på riktigt gamla kvinnor från boken De sista tanterna. Men hos mig lämnar det en dålig eftersmak.

Bilderna får mig att tänka på min egen mamma som är 91 år. Hennes kropp håller på att ta slut, amputerade ben, pacemaker, tinnitus, grå starr. Men det vita håret är permanentat och ibland tar hon på sig läppstift. Hon vill ha snygga kjolar och tuffa tröjor, inga rockar här inte. Och hjärnan är frisk, skärpan finns där, nyfikenheten och livsgnistan. Småkakor köper hon numera från ICA. Däremot blir hon förbannad när sjuksköterskor och läkare m fl inte talar direkt till och med henne, utan till mig som står bakom rullstolen. Det är som om man inte räknas när man blir gammal säger hon förtrytsamt. Och hennes pension är ynkligt låg.

När sådana här pseudotrender dyker upp, som den här om tanter, då är det värt att kolla den verkliga strömningen i samhället i stället, som ofta är precis den motsatta. Skildra hur äldre typ tanter verkligen har det idag, skriv om åldersdiskriminering; ge dem röst, skriv om generationsklyftor. Kolla hur äldre skildras och syns i teve och andra medier, kolla reklamens syn på äldre osv osv.
Att skriva om ”tanter” är ju lika fånigt som om man skulle skriva böcker om ”farbröder”. Men jag tror inte att någon skulle komma på idén.

Eller är syftet att få allt socker i småkakor, karameller och sylt att komma in igen - bakvägen?

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska dagbladet tanter tant trender ålder åldersdiskriminering
och Intressant

Min vackra mamma

                             

Mammas 90-årsdag firades med blommor och spettekaka.
Dagen innan var vi stan och handlade kläder.
Nu ville hon gå i lila färgskala. Snyggt!



Allt i mängd - men ändå ingenting!

Snart ska jag åka till Australien och då behöver jag lite nya kläder. Jag gick runt i butik efter butik och såg massor med kläder - men ändå ingenting av det jag behöver. Vi översvämmas av kläder och prylar men jag slås av hur lite det egentligen finns. Hur begränsat utbudet är. Allt är varianter på samma tema. Och det gäller inte bara kläder. Jag snubblade över senaste numret av Sköna hem och bläddrade igenom alla inredningsreportage. Det kunde ha räckt till fem tidningar. Men det fanns nästan ingenting av substans, inget nytt, inget originellt, bara mer och mer av samma sak. Som av en händelse var det samtidigt diskussion i Kvällsöppet om DN Bostad-artikeln "Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva".

Den artikeln hade platsat i Sköna hem. I DN blev den så pinsamt platt utan analys. Hela artikeln illustrerar att människan i alla tider har utnyttjat sina ägodelar och sin miljö för att visa makt och inflytande; gärna enligt principen ju fler och dyrare saker desto större social prestige. Markö­rerna kan vara mer eller mindre subtila och de förändrar sig ständigt. När form och design flyttat över till massproduktion, tar sig exklusiviteten andra uttryck. Antingen mot det superexklusiva, där priset verkligen avgör eller mot det exklusivt unika, det som fordrar kunskap och kombinationsförmåga eller unika erfarenheter. Båda alternativen ger prestige. Aningslösheten i artikeln blev så tydlig. Eller så hanlade det bara om smart produktplacering?

Ingemarsson i P1 tog upp kvalitet i veckan och jämförde riktigt bakat bröd med antikviteter. Det väckte många intressanta frågor. Kvalitet återkommer jag till. Det begreppet har många bottnar eller suger som mina barnbarn skulle säga.

När jag läste tevetablåerna i går kväll och inte var intresserad av danslekar eller gamla filmer, tänkte jag, så otroligt många kanaler och teveprogram - men åndå ingenting!

Dagens vers är tillägnad alla rostfria, designade kök:
---
"När extrabillig korv, på Konsum rallad,
tas fram och söker verka lite fin.
När ur en salladsskål en doft av sallad
far ut i friska luften bak gardin.
När barnamagar står i samlad skara,
när mammas fingertoppar luktar lök,
potatislocket puttrar: "Dom är klara!" ---
ja då är det som vackrast i ett kök."

(Tage Danielsson Ur Samlade dikter 1967 - 1967, 1967)
Läs även andra bloggares åsikter om DN mode design inredning god smak Ingemarsson i P1 kvalitet kök

Samma gamla mönster

När jag kom hem från en shoppingrunda i Köping och tittade längst upp på hyllan i garderoben, förstod jag varför jag direkt, utan en sekunds tvekan, hade valt en scarf/halsduk. Den hade ett mönster som återkommit regelbundet genom åren - röda rosor på svart botten. Längst upp i garderoben ligger min docka och hennes klänning som snart fyller 60. Samma tyg finns i ett lapptäcke i Prässebo. På 1960-talet hade jag en linnedräkt med röda rosor, men då var bottenfärgen mörkt, mörkt blå.

Hennens klänning har blekts genom åren och har varit riktigt svart...

Läs även andra bloggares åsikter om mode shopping mönster dockor

Det hänger på håret?

Såg några avsnitt av teveserien Tess av d’Ubervilles, efter en bok av Thomas Hardy 1891, häromsistens och stördes av något. Det var lite såpaaktigt men dramatiskt och jag kunde inte komma på vad det var som irriterade mig. Förrän efteråt då jag började iaktta frisyrer. Det brukar ju vara så att håret och makeupen i historiska serier säger mer om nutiden än om dåtiden Det var samma sak med Forsythesagan som gick på 1960-talet. I alla kvinnoansikten och frisyrer lyste 60-talet igenom. Och samma sak med Tess. Det som störde mig var hennes hårsvall. I alla lägen, i alla situationer detta hårsvall, som det måste ha tagit timmar att arrangera.

Så började jag se mig omkring. Det var minsann inte bara Tess som skakade sitt långa hår. Överallt såg jag att kvinnor i alla åldrar har långt hår, inte slätkammat långt hår, utan lockigt, svallande, ibland riktiga korkskruvar. En del har kvar det etappklippta, men många har, jag kan inte hitta bättre uttryck än svallande hår. Förmodligen finns det så många tekniska hjälpmedel att få det att se ut som det gör för det ligger mycket arbete bakom.

Och vad står detta hårsvall för? I dessa dagar då slöja och niqab diskuteras. I vår västerländska kultur lyfts kvinnohåret fram. I reklamen kan vi höra och se otroliga substanser med pseudovetenskapliga namn, som ska göra vårt hår vackert. För vem eller bara för ”you’re worth it”? Kanske är jag avundsjuk, för mitt hår är så tunt, hårstråna är så fina, så jag skulle aldrig kunna svalla med långt hår.

Läs även andra bloggares åsikter om mode frisyrer niqab

Sonja Hahn-Ekberg på Waldemarsudde - sista helgen

När jag skrev min bok De formade 1900-talet upptäckte jag många formgivare och konstnärer som varit verksamma lite i skymundan. Det berodde säkert på min okunskap och ouppmärksamhet, men strålkastarna har nog ändå spritt sitt ljus lite ojämnt genom åren. Och min bok gav ju dem inte rättvisa heller, eftersom den inte innehåller några bilder. I ett fall kan man nu verkligen ta igen det på Waldemarsudde i Stockholm. Passa på att gå dit den sista helgen 23 – 24 januari 2010 för minnesutställningen med smyckeskonstnären Sonja Hahn-Ekberg (1921 – 2008).

Hommage à Frida Kahlo, 2000. Foto: Rolf Lind

Birds´ love, 1999. Foto: Rolf Lind

Sonja Hahn-Ekberg gjorde från 1960-talet textila smycken av metall, stenar, trä och pärlor, lindade med guld­tråd, lingarn och silke i starka färger och med ett starkt känslomässigt innehåll. Hon passade kanske inte in i den svenska modernistiska traditionen men tiden har hunnit ifatt hennes smycken. Hon har tidigare uppmärksammats med utställningar i Sverige och Norden, i de baltiska länderna, Belgien, Japan, Mexiko och USA.

Hommage à Allan Pettersson, 1989. Foto: Rolf Lind

Läs även andra bloggares åsikter om Waldemarsudde Sonja Hahn-Ekberg utstälning konst smycken

Kultur och natur och höst

Häromdan tittade jag ner i backen och tänkte: vilken lång pinne. Jag gick alldeles inpå, men det var ingen pinne; det var en halv meter lång huggorm som låg blickstilla. Tiden rusade tillbaka i minnet då jag blev biten och fick en allergichock. (Jag har adrenalin mm i handväskan - men den är ju inte alltid med). Jag bankade med mina gåstavar och snabbt som blixten försvann den in i gräset.

Uffe har plockat kassar med kantareller i år. Vi har ätit kantarellmacka var och varannan kväll och jag ska göra paj med Västerbottenost och kantareller (och lite svarta vinbär) i långpanna - flera gånger om.

Igår när jag promenerade till Galleri Astley gick jag starkt framåtlutad och iakttog pinnar/huggormar och kantareller/gula löv utmed stigen.

Väl framme fick jag lite välbehövlig kultur till livs; två konstnärer ställer ut just nu hos Astleys, Klaus Zylla och Bo Ljung. Just nu är jag inne i en stark orangeröd period när det gäller kläder. Jag har köpt en ny jumper och plockat fram en tretton år gammal blus - i rätt färg. Och jag ser den färgen överallt. Inte minst hos de här två konstnärerna.

Klaus Zylla bor i Berlin och Portugal och är född 1953. Han arbetar både med måleri och grafik. Titta gärna på hans hemsida på förstasidans bildcollage. Det ger en bra uppfattning om hans "figurer". De påminde mig om nånting som jag inte kan komma på; jag associerade till seriefigurer, barnteckningar, sekelskiftet 1900 (varför?), dolda budskap, öppna budskap osv. Jag var inte mycket klokare när jag gick hem, men färgerna - wow.

Bo Ljung ställer också ut. Han är född 1961 i Västerås och är numera verksam i Stockholm. Här möts jag av livfulla, färgsprakande målningar. "Min" färg är rikt representerad. Det är lager på lager av bilder och budskap. Det är abstrakt och figurativt på samma gång. Hans motiv är så mångtydiga att jag nog måste återkomma och titta en gång till. Och det gör jag gärna för det här är en sån utställning där man går länge eller återkommer till många gånger. Det är ren upptäckarglädje och fröjd för ögat.

Som vanligt känner jag stor tacksamhet att jag har promenadavstånd till Galleri Astley när jag beger mig hemåt. Och att jag kunde sitta en stund i kaféet och småmeditera.

Läs även andra bloggares åsikter om konst Klaus Zylla Bo Ljung utställning Galleri Astley höst

The Sartorialist en ny favorit i länklistan

Olle Wästberg tipsade i sitt nyhetsbrev häromdan om bloggen The Sartorialist. Det är Scott Schuman, som fotograferar ”vanliga” människor på gator i olika storstäder och publicerar dem på sin blogg. Han var i Stockholm i januari under modeveckan. Jag lägger genast till hans blogg i min länklista.

Inte ens Scott kan tydligen undvara en stor färggrann halsduk...
PS Sartorial betyder kläd- på engelska (från italienskan) DS

Läs även andra bloggares åsikter om The Sartorialist Scott Schuman mode

Var kommer allar halsdukar ifrån?

En del företeelser sprider sig snabbt. Ibland hänger jag nog inte med och vaknar ganska sent. För ett par år sedan upptäckte jag att nästan alla bord dukades med smala dukar tvärsöver, jag vet inte om de har något namn. Överallt jag kom låg sådana dukar och jag skaffade hem till salsbordet också.

För ett tag sen började jag knyta min fina irländska ullhalsduk ett extra varv runt hasen och upptäckte att varenda människa på bild, i teve, i verkligheten, gick omkring med en lång halsduk virad i olika sinnrika varv runt halsen. Alla som sjöng på nyårsafton, på Obamas invigning osv osv. Var kommer alla halsdukar ifrån? Och stora halsdukar inomhus speciellt på killar lade jag märke till.

En annan sån där farsot var alla kuddar. Jag vet inte om det har lagt sig lite. I heminredningsreportage var det överfullt med kuddar i soffor, på sängar och på golv. Till slut kan man undra: Vart tar alla kuddar vägen? När det blir tröttsamt att plocka undan tio, femton stycken när man ska lägga sig varje kväll.

Men häromveckan lyssnade jag på en riktig trendspanare på Formex-mässan i Älvsjö; mer om det en annan dag.

Läs även andra bloggares åsikter om mode halsdukar trender

Tidskriften Form och Hjärtat slår för vintage

Fick nya numret av tidskriften Form idag och upptäckte att den har blivit roligare att bläddra i och läsa - om inte stilen hade varit så förbaskat liten. Det är en verklig ansträngning för ögonen att läsa artiklarna. Ett kul grepp var att låta Carl Philip, vår nye designprins, pryda omslaget. Vid innehållsförteckningen har man satt in en bild av Karl Marx. Han har inget med innehållet att göra, vad jag kan se, men han kanske är ditsatt som en motvikt till prinsen?

Det här med språket igen. En artikel handlar om "Hjärtat slår för Vintage". Amanda Ericsson syr om gamla, fina kläder till nya, nöjda kunder. I Paris.

I radioprogrammet Språket tog man upp ordet vintage för några månader sen. Att använda det ordet är ett smart sätt att höja priset på begagnade kläder, sa man, och så småningom kommer vintage säkert att användas för att uppgradera gamla saker i allmänhet.

Vintage kommer från latin och betyder vinskörd. Så småningom fick det betydelsen gammalt vin av fin årgång. Och för inte alltför länge sedan började det användas för kläder med helst 25 år på nacken.

Som antikhandlare har jag många gånger känt mig begränsad av ordet antikt. Inte bara för att det mesta i antikhandeln inte är hundra år gammalt, utan också för att själva ordet inte är bra. Jag tyckte ofta att min antikaffär var en bosättningsaffär, där man kunde köpa gamla, goda årgångar av glas och porslin och möbler och tyger osv. Föremål med ett förflutet och en historia och kanske patina. Dessutom är det ju miljövänligt att återanvända alla saker. Men jag saknade ett bra ord för det och saknar fortfarande. Gärna ett ord som uppgraderar. Vintage är lite svårt tycker jag som ord betraktat. Men jag kanske vänjer mig.

Second hand används ju också, men det för mer tankarna till begagnat än till gamla, fina årgångar, tycker jag. Det uppgraderar inte.

När jag läste Forms hemsida såg jag också att jag fått konkurrens. Svensk Forms vd Ewa Kumlin har startat Ewas blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om Form Svensk Form vintage Språket antikt design

Producera är bra - konsumera är dåligt?

Ibland får man en aha-upplevelse, då poletten så att säga trillar ner. Det händer inte ofta, men häromdan upplevde jag detta när jag fördjupade mig i en uppsats av Sara Ilstedt om design och designens roll. Om designens roll för att öka försäljningen mm. Hon skrev också om inställningen till konsumtion och jämförde den med hur vi ser på produktion. Och det tål att tänka på.

Det är som om vi betraktar konsumtion och produktion med två olika hjärnhalvor. Produktionen är livsviktig för nationen och för vårt välstånd. Och att ha ett produktivt arbete är själva grunden för tillvaron. Men när alla dessa produkter och tjänster ska konsumeras låter det ofta helt annorlunda. Vi borde konsumera mindre, sluta skaffa så många prylar, låta bli att åka bil osv. Men när produktionen av svenska bilar hotas, då ska helst staten gå in och stötta produktionen. Men vi ska helst inte köpa dessa bränsleslukande bilar?!

Det är ju ett klassiskt resonemang om marknadskrafter, men att vi ser så olika på tillgång och efterfrågan, är ju märkligt.

En orsak till att vi betraktar produktion och konsumtion så olika är, att produktion förknippas med män och konsumtion med kvinnor. Inom designen finns det också ett liknande mönster. Design av föremål är manligt men att inreda är kvinnligt. Enkelt uttryckt. Men det är inte gripet ur luften. Penny Sparke, professor i designhistoria vid Kingston University, har skrivit om detta.
Nu har jag börjat iaktta nyhetssändningar etc och kan urskilja skillnaden, både innehållsmässigt och språkligt. Jag ska leta efter fler exempel...

Läs även andra bloggares åsikter om konsumtion design marknadskrafter produktion

Välkommen till Färna Herrgårdsbod

Nu sommarvikarierar jag i Färna Herrgårdsbod och får träffa folk igen. Det är nåt visst att jobba i affär. Men det är tusen saker och inte minst priser att hålla reda på. Och kunder har en alldeles speciell förmåga att hitta saker som inte är prismärkta. Dessutom ett tjugotal kommissionärer att hålla reda på. Och en ny kassaapparat och ny kortapparat och larmknappar osv. Men det är kul. Och lite nytta har jag av att ha haft antikhandel i femton år.

Här i Färna Herrgårdsbod finns en del gamla möbler och antikviteter. Men mest är det hantverk och kläder och smycken och en massa snygga tillbehör till hemmet och trädgården. Bl a finns kläder av Gunilla Pontén. Eva Hedlund, som driver Herrgårdsboden tillsammans med Wenche Engström, stickar läckra tröjor mm, se bild.

Färna ligger norr om Köping och söder om Skinnskatteberg. Herrgårdsboden ligger i en stor lada och bredvid ligger herrgården med rum, mat och spa.

Nu när jag är här och arbetar har jag tagit med mig lite från Drängahuset och gjort en egen liten hörna.

Läs även andra bloggares åsikter om Färna Färna Herrgårdsbod mode hantverk utflyktsmål
Välkommen hit!

Hos Kulla-Gulla i Nävelsjö

Efter en fest i den allra finaste miljö man kan tänka sig på midsommar, gjorde vi en utflykt till Dock & leksaksmuseet i den gamla kyrkskolan i Nävelsjö, mellan Vetlanda och Sävsjö. Det blev en riktig nostalgitripp bland dockor och nallar och Elvis och Beatles och kläder från 1960-talet. Barbie-samlingen var fantastisk och Eva Sundell som driver det hela berättade att nästa år blir det ännu mer för då firar Barbie 50!

I Nävelsjö skola gick Martha Sandwall Bergström och Ingrid, förebilden till Kulla-Gulla, på 1920-talet. Handlingen i böckerna utspelas i trakterna kring Nävelsjö i början av 1900-talet.

bilder ©: Anna Sundell, Dock & leksaksmuseet i Nävelsjö

Läs även andra bloggares åsikter om utflykt Kulla-Gulla och dockor Barbie Barbiedockor

Nägra tankar om god smak igen

När jag bloggade om "god smak, ett begrepp som skaver", för två år sedan, fick jag respons. Tessan skrev bl a att hon har svårt att förlika sig med den hysteri, som handlar om att vara rätt, cool, medveten, smal, designig mm.

Ja hur använder vi till exempel våra hem egentligen för att uttrycka oss själva? Orsaken till att jag började skriva om IKEA var alla attityder och åsikter jag fann om IKEA och deras möbler. Jag har faktiskt haft stor glädje av en del böcker från 1950-talet, då man skrev om tre sätt att använda föremålen omkring oss: det praktiska och funktionella, det sociala och symboliska och det utseendemässiga och estetiska.

Det funktionella är lättast att förstå, även om vi minsann inte alltid går efter det praktiska så ofta som vi tror. Våra val bottnar många gånger i något helt annat.

Det sociala perspektivet innebär att vi skall leva med sakerna omkring oss. De skall uttrycka vilka vi är, vad vi står för och vilka vi vill vara. Vi använder ett kodsystem, ett teckenspråk, när vi väljer inredning, kläder, frisyr och semestermål. Vi skaffar, eller tilldelas av andra, en social identitet, som markerar grupptillhörighet och livsstil. Numera beskrivs det också som en form av ”storytelling”; vi berättar och bygger historien om oss själva. Ibland är det lättare att se andras tecken och historier än sina egna.

En del, bl a Pierre Bourdieu, menar att samhällsklasserna skiljer sig åt genom uppfostran och utbildning och att medelklasskulturen blivit en norm. Andra menar att detta resonemang skapar stereotypa grupper och förutsätter att normer och värderingar inte förändras.

Jag tycker att man kan jämföra det estetiska sinnet med musikalitet, som inte är lika bundet till traditionella klasser eller grupper. En del människor har helt enkelt större förmåga att se proportioner, färg och form mm och utnyttja sina sinnen. Det kan till och med vara bra att skrapa bort lite kultu­rell fernissa.

Om man ser till de här tre perspektiven, är det lättare att följa en del designdebatter och diskussionen om god smak som dyker upp då och då. Man kan lättare se hur man pratar förbi varandra, om man bara ser till en aspekt eller bara argumenterar ur ett perspektiv.

Hur beroende är vi av andra och av stilbildare? Och vem är det egentligen som bestämmer vad som är god smak - för vem? Finns det någon som är opåverkad av andra? Fortsättning följer (hot eller löfte?)


Läs även andra bloggares åsikter om design god smak mode

Från kultur till natur och oflärd

Andy Warhol och György Ligeti och annan kultur i all ära, men det är oerhört skönt med natur också. Det är precis ett halvår sen jag bröt vänstra benet ovanför vristen. Nu har jag skaffat ett par ordentliga gåskor och det känns underbart att verkligen kunna gå rakt ut i naturen. Det är små lufthål i skorna, så jag känner verkligen hur geggigt det är in på bara fötterna. Men vad gör det. Att ha både naturen och en hel fot och ben att gå med. Det är inte illa. Skorna är dessutom stora och rejäla. Ingen flärd så långt ögat når.

Det är härligt att gå och leta efter vårtecken, snödroppar, syrenknoppar och fåglar. Jag har inte hört våra tranor ännu, men vi såg en tofsvipa häromdan. Men det är en sak som oroar mig litegrann. "Dom långa spikarna kommer nog att ge sig så småningom och komma ut" sa en läkare väldigt pedagogiskt. Sen dess har jag inte kunnat låta bli att känna efter om det sticker i benet och nånting vill komma ut. Men än så länge är alla skruvar och spikar på plats och med de här skorna kan jag gå obehindrat.
Läs även andra bloggares åsikter om naturen benbrott och våren.

Mode och flärd förr och nu

Det talas och bloggas mycket om mode. Intresset har nog alltid varit stort, men det har inte lyfts fram på samma sätt tidigare kanske. Jag gör en liten nostalgitripp till en utställning om flärd som jag gjort. Vad sägs om dessa vackra hattnålar?

Hattnålarna försvann ju med hattarna. För mig var det med hatten som med scarfen. Den satt aldrig på plats. En av mina två hattar var rosa med vida brätten. Jag gick på konditori i Göteborg. När jag var klar hade jag glömt hatten, så jag svängde jackan över hvuudet med följd att hatten likt en frisbee landade på grannbordets delikatesser.

Här ett exempel på ett annat flärdredskap som försvunnit.

Mode och flärd fanns i begynnelsen. Tar sig olika uttryck i olika tider.

Jag laddar ner radioprogrammet Stil i min mp3-spelare varje vecka och lyssnar förtjust.

Läs även andra bloggares åsikter om Stil
Läs även andra bloggares åsikter om mode
Läs även andra bloggares åsikter om flärd

Accessoarer fram och bak

Tittade mig i spegeln med den där otäcka förstoringssidan. Vågade inte titta längre upp än till halsen. Det är lite åldersnoja, eftersom jag fyller år den här veckan. Vad jag såg var att mina kedjor runt halsen alltid hamnar bak och fram. Spänne och knapp i halsgropen i stället för i nacken. Och min byrålåda är full av snygga scarves, som jag aldrig använt. Jag har aldrig kunnat arrangera dem snyggt runt halsen. De hamnar snett och vint. En gång i bilen, när någon öppnade fönstret, sa det slurp och jag såg min scarf lysa på gärdet.

Häromdan plockade jag fram den dyraste scarf jag någonsin köpt och aldrig använt. Jag fick aldrig till det runt halsen. Men när jag satt stilla i två timmar och lyssnade på Fredrik Lindström i Västerås konserthus satt den på plats och jag kände mig riktigt snygg.

Läs även andra bloggares åsikter om mode
Läs även andra bloggares åsikter om flärd