Vadå debatt Sven-Eric Liedman?

På Expressens debattsida skriver idag Sven-Eric Liedman om Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt med förhoppning om att denne ska  locka väljare från Moderaterna. När jag läst artikeln undrar jag om det är samme Sven-Eric Liedman som skrivit seriösa böcker om politiska ideologier och som jag verkligen respekterat.

Varför kalla det debatt? Vad ska vi debattera?  - Moderaternas "lösa hull"?  Ordvalet i debattartikeln är så utstuderat förklenande om motståndarna och så respektfullt mot den Nye Store Ledaren av Vänsterpartiet. Varför inte bara tala om att jag, Sven-Eric Liedman, tycker att de borgerliga är en skock lömska, förljugna reklammakare, som lurat de stackars väljarna. Medan Jonas Sjöstedt är bra, "ingen frasmakare och ingen reklamprodukt" enligt Sven-Eric Liedman. I slutklämmen av artikeln visar Jonas Sjöstedt sin "särart" när han i en intervju i radion svarat Jordbrukspolitiken på frågan Vilken är din största brist? Då var han "saklig". När Annie Lööf svarade Otålighet på samma fråga var det "egocentriskt flams" enligt Sven-Eric Liedman.

Som sagt - vad finns att debattera? Det slappa språket i artikeln? Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt Expressen Sven-Eric Liedman Moderaterna

Bevare mig för tantsnacket i Svenska Dagbladet ...

... och tantnostalgin i söndags: ”rulltårta, kalops, papiljotter och storblommigt är inne”. Vadå trend för att det kommer ut några böcker om ”tanter”? Det blir bara fånigt att använda ett ord som det finns så många betydelser av och associationer kring. Böckerna handlar om helt olika saker. Det blir nästan som på radion för ett tag sen när man pratade om folkhemmet och alla tänkte på sina egna barndomshem, vare sig det var på 50-talet, 70-talet eller 90-talet, och helt olika.

I en bok, De sista tanterna, konstaterar man att de svenska tanterna är födda under 1910-1930-talen och tillhör generationerna som aldrig fick en egen ungdomskultur. Och att deras storhetstid inföll strax efter andra världskriget (då en del av dem var hemmafruar).

I en annan, Tantmanifestet, handlar det om en personlighetstyp och ett tillstånd inte en ålder. En del kvinnor och män blir aldrig tanter sägs det, medan andra blir tanter vid 50 eller 60 och andra redan vid 25. Du kan t o m födas till världen som tant.

Boken Supertanten tar upp praktiska tanttips om hur du matar fåglar, gamla huskurer och inte minst tanternas receptsamlingar med saft, sylt, kräm och kompotter. ”Tantiga kakor och karameller är ett kulturarv att vårda” tycker författarna. Småkakor är ett genomgående tema i böckerna och i artikeln i Svenskan.

Naturligtvis kan man läsa artikeln och le lite och titta på de vackra bilderna på riktigt gamla kvinnor från boken De sista tanterna. Men hos mig lämnar det en dålig eftersmak.

Bilderna får mig att tänka på min egen mamma som är 91 år. Hennes kropp håller på att ta slut, amputerade ben, pacemaker, tinnitus, grå starr. Men det vita håret är permanentat och ibland tar hon på sig läppstift. Hon vill ha snygga kjolar och tuffa tröjor, inga rockar här inte. Och hjärnan är frisk, skärpan finns där, nyfikenheten och livsgnistan. Småkakor köper hon numera från ICA. Däremot blir hon förbannad när sjuksköterskor och läkare m fl inte talar direkt till och med henne, utan till mig som står bakom rullstolen. Det är som om man inte räknas när man blir gammal säger hon förtrytsamt. Och hennes pension är ynkligt låg.

När sådana här pseudotrender dyker upp, som den här om tanter, då är det värt att kolla den verkliga strömningen i samhället i stället, som ofta är precis den motsatta. Skildra hur äldre typ tanter verkligen har det idag, skriv om åldersdiskriminering; ge dem röst, skriv om generationsklyftor. Kolla hur äldre skildras och syns i teve och andra medier, kolla reklamens syn på äldre osv osv.
Att skriva om ”tanter” är ju lika fånigt som om man skulle skriva böcker om ”farbröder”. Men jag tror inte att någon skulle komma på idén.

Eller är syftet att få allt socker i småkakor, karameller och sylt att komma in igen - bakvägen?

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska dagbladet tanter tant trender ålder åldersdiskriminering
och Intressant

Vem granskar vem eller om bara Bildt avgår så?

Begreppen grävande journalistik och kritisk granskning har blivit synonyma med negativ kritik och missförhållanden. Men tänk om resultatet inte alltid blir negativt? Om allt är mycket mer komplicerat än vad man ursprungligen trodde. Vad är det då? Står journalisten där med skammen? Är han ingen kritisk, grävande murvel längre? Och ofta lyser det igenom att journalister bestämt sig från början vad som är fel och då behöver de ju inte gräva så djupt. De vet ju redan hur det ligger till.  

Johan Persson och Martin Schibbye tog sig in i Ogaden i Etiopien för att granska Lundin Oil säger man. Men behövdes det verkligen? Både de och uppdragsgivarna och journalistkollegor  vet ju redan att bolaget har "blod på händerna" och att Bildt satt i styrelsen fram till november 2006 och då säkert diskuterade Etiopien och att företaget strax därefter beslutade att starta verksamhet i Ogaden. Kerstin Lundell skrev 2010 en bok Affärer i blod och olja (Ordfront) om byarna som bränts ner för att bereda plats åt Lundins bolag, folkfördrivningen, tortyren och morden som regimen satt i system sedan Lundin etablerade sig. Hon hade träffat kvinnor som blivit fängslade, torterade och våldtagna, vars män och barn blivit mördade eller försvunnit. (Källa Leo Lagercrantz, journalist).

Vilket var då det egentliga syftet? Ibland får jag nästan intrycket av att de begav sig in i Ogaden för komma åt Carl Bildt, som suttit i Lundin Oils styrelse. Man talar väldigt lite om problemen i Ogaden. Provinsen har varit omstridd sedan slutet på 1800-talet. 1977 invaderade Somalia området och året därpå drev Etiopien tillbaka den somaliska armén med hjälp av Cuba och Sovjetunionen. Omfattande bombningar drev nära 2 miljoner flyktingar till Somalia. (Källa NE) Gerillakampen, som leds av Ogadens Nationella Befrielsefront (ONLF) mot den etiopiska regeringen har pågått sedan slutet av 1980-talet. (Källa Wikipedia)

Vem granskar journalisternas syften och bevekelsegrunder? I Debatt på SVT igår slogs jag av hur avskyn mot Carl Bildt liknade avskyn mot Olof Palme. Den skymmer fakta och den skymmer just kritiskt tänkande. Precis som om människorna i Ogaden skulle få det bättre om man tvingar Sveriges utrikesminister att avgå. De som avskyr Carl Bildt tar för givet att han inte kan skilja på sina olika roller som styrelseledamot eller som utrikesminister. Om man tror att han i sin roll som utrikesminister inte gör allt vad han kan för att hjälpa journalisterna, så kanske man kan förstå att Etiopiska regeringen inte tror att Johan Persson och Martin Schibbye kan hålla reda på sin journalistroll om man fotograferar sig tillsammans med gerillan med vapen i hand. Därmed inte sagt att de ska ha all hjälp!


Varje kväll öppnar jag Dikter och prosa 1954-2004 och igår hittade dagens vers:

"Radikal och Reaktionär lever tillsammans som i ett
                            olyckligt äktenskap,
formade av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk,
Gå som en spårhund där sanningen trampade!"

Tomas Tranströmer ur Klanger och spår 1966

Läs även andra bloggares åsikter om Ogaden Etiopien Carl Bildt Lundin Oil Tomas Transtömer Debatt SVT och Intressant 

Att läsa Min kamp är som att ...

... sugas in i stormens öga. Där är det stilla och det känns som att samtidigt vara inne i sig själv. Senast jag var med om en sådan läsupplevelse var när jag läste Brott och straff för många år sedan. Jag gick som i en annan värld, i Raskolnikovs, men ändå i min egen, i flera dagar och bara drack kaffe och läste.

Det har skrivits så mycket om Min kamp, jag läser Min kamp, om att lämna ut andra osv. Om att den är "autofiktiv"  Och jag grubblar över varför jag brukar reagera så starkt negativt när journalister skriver romaner, som bara blir för mycket, för många ord, för många ointressanta detaljer, klichéer och manér.

Och så blir jag helt fångad av Karl Ove Knausgårds detaljrika skildring. Min vana trogen skummar jag texten ibland, men hejdar mig och går tillbaka - för jag kan ju ha missat något. Det vill jag absolut inte. Jag lägger också små lappar i boken dit jag vill gå tillbaka - om resonemanget kring konst och om åldrandet och Rembrandts öga på en tavla i Amsterdam.

Jag kommer in i hans värld och samtidigt blottläggs min egen, mina egna tankar, som jag knappt är medveten om och som jag inte delar med andra, men så skönt att de får komma upp till ytan.

Vad är det som gör att texten blir så laddad? Att jag avbryter mina sysslor och lägger mig och läser, att jag ser fram emot kvällen då jag får läsa mer i den där hisnande känslan av att livet är så litet och så stort. När jag inte läser tittar jag på SVT play och en intervju med Knausgård. Ser fram emot att få se seminariet med honom från bokmässan. De sändningarna börjar 8 oktober i teve.

Fortfarande ligger Sara Stridsbergs böcker olästa, men jag har lånat om dem och har en månad på mig. Jag ska försöka mig på dem igen. Fick dock vatten på min kvarn när jag läste Expressen igår. Jesper Högström skriver om Jonathan Franzens bok Frihet och om "språktrixande duon Sara Stridsberg och Monika Fagerholm" och om den "fria och upplösta formen". Ska förresten genast beställa Franzens bok, som beskrivs som en konventionell, episk roman, stilistisk skarp och psykologiskt djup. Det låter.


Läs även andra bloggares åsikter om Karl Ove Knausgård Jesper Högström Min kamp Jonathan Franzen Frihet Expressen
och intressant

Dä kan kvette - nej så fasen heller. Fröding är värd bättre!

Jag köpte Expressen i badkiosken igår och upptäckte med förtjusning ett stort uppslag om Gustaf Fröding. Förväntansfullt gick jag hem för att läsa ordentligt. Men blev besviken.

”Loserpoet” kallas Gustaf Fröding tre gånger. Jag googlade och förstod att det var ett hittepåord. Visst kan man kalla Fröding en loser och han skrev om losers. Men att kalla Fröding loserpoet gång på gång har nog ett annat syfte.

Fröding var vår mest ”folkkäre” författare - för hundra år sedan ja, men nu? undrar Jesper Högström, artikelförfattaren. Nej, underförstått är han inte så folkkär längre för jubileet i Värmland, 100 år sedan han dog, har inte uppmärksammats i Stockholm. Inte som teveserien om Selma eller rabaldret om Strindbergs jubileum. Sanningen är väl att varken Selma eller August uppmärksammades på allvar. August och Selma liknas i artikeln vid Carl Bildt och Björn Borg(?!). Dem kan inte Gustaf mäta sig med eller vad?

Värmland (det lokala) görs lite sublimt till åtlöje. I Frödingsbiblioteket dominerar glassgubben från GB och receptionisten talar ”på bred Bengt Alsterlind-dialekt”. Jesper blir bjuden på ”storkökspasta med blomkål och kassler”. Den vikarierande intendenten talar underförstått töntigt om ”kärnvärden” och citeras även så här ”Det är inte så svårt, allt löser sig. Lev ditt liv och ha kul”.

Efter ett långt avsnitt med namedropping, Stangelius, Geijer, Heidenstam, Albert Engström och Nils Ferlin konstateras att Fröding var en ”ganska bortkommen figur” och inte alls så demonlik som på Richard Berghs tavla. Och att han hade det svårt som mentalpatient. Och så citeras Olof Lagercrantz för att riktigt platta till Fröding.

Claes Eriksson i Galenskaparna citeras: ”Det ska vara gött å leva, annars kan det kvetta” men här utan namnhänvisning. Man kan nästan tro att Jesper Högström tror att Fröding skrivit detta.

Mot slutet av artikeln får ett medelålders par uttala sig uttrycksfullt om Frödings diktning: ”Den är väldigt enkel.” ”Väldigt bra.” ”Lite pang på.” Sedan lyssnar Jesper på fem lokala skådespelare som iscensätter Frödings liv. Publiken består av ”19 kvinnor och nio män --- kring de 65”.

Och jag sitter kvar och bearbetar min besvikelse. Och känner mig förminskad. Frödings dikter har betytt mycket för mig sedan 60-talet under alla mina åldrar.

Varför förminska Fröding? Hans poesi? Hans läsare? Värmland? 65-åringar?

Hela artikeln går under rubriken ”Dä kan kvette”. Fröding skrev dikten ”Dä kvetter” kring 1884 om den bästa tröst som finns, nämligen ”August Kallsonns ’dä kan kvette’.” Men ordet ”kvetta” är som sagt lika vanligt i Galenskaparnas och mitt Västergötland.

En av verserna i Frödings dikt lyder:

Du kanske är en ung poet,
med slika herrars dristighet,
du väntar att bli lagerhöljd,
men blir i stället översköljd
med skurar av kritikens etter,
håll dock god min och säg ”dä kvetter”

Gustaf Fröding är tacksam att travestera:

Du kanske hör till alla dem

som redan hunnit fylla sextifem,

och läser Jespers långa artikel

och tolkar allt som tryckfel

för Fröding är din givna etta,
vad Jesper tycker "det kan kvetta".

Läs även andra bloggares åsikter om Jesper Högström Expressen Gustaf Fröding Värmland kultur och annat intressant

Det är lite skillnad att skriva för Newsmill!

Gått omkring och irriterat mig på alla skriverier om kungen och skickade en artikel till Newsmill. Vilken snabb reaktion. Flera kommentarer efter några minuter. Det är intressant att läsa alla kommentarer, även om en del är lite apparta. Läs gärna artikeln. 

Läs även andra bloggares åsikter om Kungen Newsmill

Veckans (fula) ord: skatteplanering

Jag går ïgång på ord som används utan tanke. Som i Uppdrag granskning och Debatt m fl program och ordet skatteplanering. Apropå IKEA.

Enligt Nationalencyklopedin betyder skatteplanering =

"fysiska personers eller företags planering av sina ekonomiska transaktioner i syfte att minska sin skatt. Skatteplanering skiljer sig från skatteflykt genom att de resultat den skattskyldige uppnår inte anses vara stötande ur ett samhälleligt perspektiv."

Alltså använde sig Uppdrag granskning m fl av en annan betydelse av ordet, kanske skattefusk eller skatteflykt? Vid några tillfällen stod det rätt klart i debatten, men då ville man lägga en "moralisk" aspekt på ordet skatteplanering. Vems moral för vem? Vem är moraldomare?
Det är alltid bra att utgå från sig själv. Jag har just skatteplanerat för avlopp och brunnsborrning i Prässebo. Det ena gjordes förra året och det andra i år. Så jag kan tillgodogöra mig maximalt ROT-avdrag... Vem dömer? Är det omoraliskt? Är jag ensam?

Läs även andra bloggares åsikter om skatteplanering Uppdrag granskning IKEA Debatt

Uppdrag granskning om IKEA ...

.. var inte så kul att se. Man förstod direkt på tonfall och ordval att man bestämt sig för att IKEA inte är svenskt och att Ingvar Kamprad lurat skjortan av oss och gömt under pengar, massor med pengar, i det "ökäda" x 3 Lichtenstein. Men så mycket nytt blev det inte. Och varför inte granska Johan Stenebo och hans motiv lite i sömmarna när man ändå granskar? Stiftelsen som hette Interogo var i alla fall ny för mig också.

Man ville ge sanningen om IKEA. Men det finns inte en sanning om IKEA. Det finns många! Det mest intressanta med IKEA är konceptet. Vad innebär det att IKEA är ett konceptföretag? Det är otroligt sinnrikt och intressant, men jag har inte träffat på någon journalist som bryr sig eller är intresserad. Nu uppför sig många journalister i stället som megafoner och basunerar ut "sanningen om IKEA" och Ingvar Kamprads undangömda pengar som Uppdrag granskning grävt fram. (Nej det var visst inte pengarna utan det var "lögnen" som var det väsentliga, såg jag på Debatt nu ikväll.) Utan att tänka själva. Som Nils Schwartz i Expressen. Som inte ser att även Uppdrag granskning kan göra riktiga kalkonprogram. Problemet är inte att Ingvar Kamprad själv odlar sina myter. Problemet är att intelligenta journalister går på dem. Och sen gör spektakel av att slå hål på dem.

Jag skulle vilja se Uppdrag gransknings reportrar resa runt i Europa efter Zlatan eller Svennis och med viskande röster kolla kontrakt och nosa reda på undanlagda, skatteplanerade tillgångar.

När jag träffade Ingvar Kamprad berättade han historien om Billy 90: "Jag har en T-shirt som det står ’Vi kämpar för Billy 90’ på. Det måste ha varit för femton år sen eller mer, då vi var tvungna att byta bredd på bokhyllan Billy från 90 till 80 centimeter. Det hade många förklaringar, produk­tionstekniska mest. Det blev ett jädra liv. Kunder reagerade och även vår egen personal. Så var det en kund som skrev ’observera att företaget inte är ditt, utan svenska folkets’. Det har jag tänkt på många gånger. IKEA är svenska folkets!” sa Ingvar Kamprad och såg rätt road ut.

Han hämtade kaffe och ostmacka när vi träffades, men det hindrar ju inte att jag kunde ana att han kan vara stentuff när det gäller IKEA:s väl och ve. Och att han styr och ställer utan någon officiell titel. Han styr och ställer i egenskap av företagets grundare; han har skapat idén bakom IKEA och inte minst lyckats genomföra den i stor skala. Och det har givit honom en rejäl förmögenhet. Sifforna som nämndes, måste ju ställas i relation till någonting, till omsättning mm. Och till lagen. Eller ska vi bara falla i farstun för att det är stora belopp?  Så här uppfattade jag IKEA:s organisation när jag skrev min bok IKEA design och identitet för några år sedan. Det var inte så svårt att få fram den genom uppsatser, artiklar och intervjuer. Hur man sen tolkar den är en annan femma och det skulle vara intressant om det inte skedde så insinuant och enkelspårigt. Ingvar Kamprad ägnar sig ju inte enbart åt skatteplanering. Han säljer ju möbler också. Över hela världen. Det vore något att diskutera, just den globala aspekten...
____________________________________
"IKEA:s organisation
För att kunna arbeta långsiktigt, inte betala mer skatt än nödvändigt och för att skydda konceptet och därmed verksamheten, har en ”ogenomtränglig”, sinnrik organisation skapats. Ingvar Kamprad själv har under decennier talat om att han ”förberett sin egen död”.
IKEA-sfären består av tre grupper, som ibland brukar betecknas med en färg: – IKEA-Gruppen (Blå), Inter-Gruppen (Röd) och Ikano-Gruppen (Grön).

Stiftelsen Stichting INGKA Foundation med säte i Holland äger IKEA koncernen. INGKA Holding B.V. är moderbolaget till samtliga bolag i IKEA koncernen, också¨med säte i Holland.

IKEA-gruppen – blå
Ibland kallad ”Handen”
IKEA International A/S
Den eg IKEA-koncernen
Heminredningsartiklar
Produktutveckling, inköp
Distribution
Detaljistverksamhet
Produktion

Inter-gruppen – röd
Ibland kallad ”Anden”
Inter IKEA Holding SA
Inter IKEA Systems B.V
Franchising
Fastighetsinvesteringar
Finansiella investeringar

Ikano-gruppen – grönIkano Holding SA/ Ikano B.V.
Finansiell verksamhet - bank
Leasing
Fatigheter, shoppingcentra
Försäkringar
Habitat, Stadium (25%)

Inter IKEA Systems B.V. inom den röda gruppen äger IKEA-konceptet och uppbär royalty från detaljhandelssidan. Dem gröna Ikano-gruppen ägs av Ingvar Kamprads tre söner. IKEA Services B.V. och IKEA Services AB med nio staber i Holland och Sverige stöder arbetet inom koncernens alla bolag. Inom den blå gruppen finns IKEA of Sweden AB i Älmhult samt inköpsbolag och grossister. "
 
(Eva Atle Bjarnestam 2008)

Läs även andra bloggares åsikter om IKEA Ingvar Kamprad Uppdrag granskning

Allt i mängd - men ändå ingenting!

Snart ska jag åka till Australien och då behöver jag lite nya kläder. Jag gick runt i butik efter butik och såg massor med kläder - men ändå ingenting av det jag behöver. Vi översvämmas av kläder och prylar men jag slås av hur lite det egentligen finns. Hur begränsat utbudet är. Allt är varianter på samma tema. Och det gäller inte bara kläder. Jag snubblade över senaste numret av Sköna hem och bläddrade igenom alla inredningsreportage. Det kunde ha räckt till fem tidningar. Men det fanns nästan ingenting av substans, inget nytt, inget originellt, bara mer och mer av samma sak. Som av en händelse var det samtidigt diskussion i Kvällsöppet om DN Bostad-artikeln "Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva".

Den artikeln hade platsat i Sköna hem. I DN blev den så pinsamt platt utan analys. Hela artikeln illustrerar att människan i alla tider har utnyttjat sina ägodelar och sin miljö för att visa makt och inflytande; gärna enligt principen ju fler och dyrare saker desto större social prestige. Markö­rerna kan vara mer eller mindre subtila och de förändrar sig ständigt. När form och design flyttat över till massproduktion, tar sig exklusiviteten andra uttryck. Antingen mot det superexklusiva, där priset verkligen avgör eller mot det exklusivt unika, det som fordrar kunskap och kombinationsförmåga eller unika erfarenheter. Båda alternativen ger prestige. Aningslösheten i artikeln blev så tydlig. Eller så hanlade det bara om smart produktplacering?

Ingemarsson i P1 tog upp kvalitet i veckan och jämförde riktigt bakat bröd med antikviteter. Det väckte många intressanta frågor. Kvalitet återkommer jag till. Det begreppet har många bottnar eller suger som mina barnbarn skulle säga.

När jag läste tevetablåerna i går kväll och inte var intresserad av danslekar eller gamla filmer, tänkte jag, så otroligt många kanaler och teveprogram - men åndå ingenting!

Dagens vers är tillägnad alla rostfria, designade kök:
---
"När extrabillig korv, på Konsum rallad,
tas fram och söker verka lite fin.
När ur en salladsskål en doft av sallad
far ut i friska luften bak gardin.
När barnamagar står i samlad skara,
när mammas fingertoppar luktar lök,
potatislocket puttrar: "Dom är klara!" ---
ja då är det som vackrast i ett kök."

(Tage Danielsson Ur Samlade dikter 1967 - 1967, 1967)
Läs även andra bloggares åsikter om DN mode design inredning god smak Ingemarsson i P1 kvalitet kök

Min egen ruinromantik

Här är en liten del av tomten där vi lagrar trädgårdsmöbler och annat. Igår fick jag ett ryck att städa upp och sätta ut bord och stolar och jag fantiserar om vad jag ska göra till våren; sätta i blommor i hoarna där djuren utfodrats osv (det är de sista resterna av ladugården). Slaggsten är vackert och det känns behagligt att sitta här med en kopp kaffe och nya numret av tidningen Fokus, som frågar vart Tomas Östros tagit vägen. Det måste jag läsa.

Sågar jag ner buskaget utanför ser jag ner till sjön! Och jag skulle gärna vilja bevara lite av slaggstensmurarna, men de vittrar sönder mer och mer för varje år ... men det är inte illa att kunna njuta av en alldeles egen ruinromantik.

Läs även andra bloggares åsikter om byggnadsvård ruinromantik Fokus trädgård

Språkval - valspråk

Jag har aldrig upplevt en valrörelse som denna. I femtiofyra år har jag ivrigt följt valrörelserna och inte missat en enda valvaka. Sedan drygt tio år tillbaka har mitt intresse börjat svalna och i år har jag svårt för alla debatter och intervjuer i teve och radio. Dessa valmanifest där man lovar runt, så mycket till "pensionärerna"; alla värnar "välfärden"; det behövs mer av allting i skolor, förskolor i vården etc. Men det är faktiskt mina och dina pengar de lovar runt med. Och det låter som om det är politiker som skapar arbete - och välfärd.

Och har man byggt upp välfärd under sextio år och har ett av världens högsta skattetryck, då är det lite förmätet att påstå att välfärden behöver skattehöjningar. Se till att de skatter som dras in används bättre.
Staten beräknar ta in 721 366  000 kronor 2010. Hur mycket kommunerna spenderar på välfärd och annat är svårt att få uppgifter om. Man behöver inte vara emot välfärd för alla även om man tycker att skatterna inte ska höjas - de kan nog sänkas till och med.

Och vakta språket! Jag vill ha en rejäl diskussion om vad VÄLFÄRD egentligen är, vilka PENSIONÄRER det är synd om. Rensa orden SKATT och VINST på sina mytiska vibbar. Och ta en funderare på vad DEMOKRATI bör stå för framöver. Och kolla gärna vad en PROJEKTION är. När man projicerar all världens elände på en motståndare så är det oftast sig själv man brottas med.

Valrörelsen är som en illa regisserad och illa spelad DOKUSÅPA. Frågan är vilka som regisserar, om det är medierna kanske, och vilka som skriver manus och vilka som spelar. Och publiken klappas på huvudet och allt ska göras så begripligt som möjligt för att vi inte ska bli förvrrade. Och jag som är så förtjust i bloggar kan knappt läsa dem nu; de är som små osjälvständiga megafoner för respektive sida. Hur en debatt än har gått, så har den egna kandidaten vunnit. Det är ingen hejd hur hemska motståndarna är. Så tröttsamt.

Nej kära publik - vi reser oss upp och går - och börjar om på nytt!?

Läs även andra bloggares åsikter om valet politik välfärden skatter

Sommarpratare igen - Birgitta Stenberg och Annika Östberg

Aftonbladet recenserar som sagt sommarpratarna i år. Arne Höök skriver att "Stenberg skildrar sin älskade livskamrat Håkans död med en innerlighet hon ytterst sällan släpper fram – varje detalj i språket smärtar, varje ord om sorgen och saknaden fäster som fågelklor i bröstet." Kanske att Arne Höök inte uppfattade att Birgitta Stenberg läste upp en text som hon skrev ett tag efter sin mans död. Det var en bra text, men jag tycker inte att författare ska använda Sommar i P1 till att läsa egna texter innantill hur bra de än är. Och inte så långa!

Mitt kriterium på bra sommarprogram är att jag vill lyssna igen. Och nu laddar jag ner Annika Östberg för att lyssna en gång till. Det var riktigt bra. Och om Sommar i P1 bara ska vara till för etablerade, duktiga, kända svenskar så är det dags att lägga ner eller göra om. Det Karin Magnussson skrev i Aftonbladet när det blev känt att Annika Östberg skulle vara med, är nästan pinsamt, men det har en annan bloggare skrivit om så väldigt bra. 

Läs även andra bloggares åsikter om Sommarpratare Aftonbladet Birgitta Stenberg Annika Östberg

Sommarpratare i P1 - favoriter hittills

Det har blivit en sån ära och så tjusigt att bli utvald till Sommar i P1 att Aftonbladet har börjat recensera alla sommarpratarna. Förväntningarna blir höga, men det är inte många som förmår leva upp till dem. Från början var det tänkt som lite lättsam underhållning i hängmattan. Nu har det blivit pretentiöst och förutsägbart; för många ointressanta självbiografier och föräldraporträtt. Det är spännande när någon överraskar och inte låter som om man läser upp en skoluppsats.

Både det här året hittills och förra året har varit lite slätstrukna. 2005 däremot var ett riktigt fint år då

Jan Berglin, Babben Larsson, Hans Rosling, Marie Rådbo, Lena Andersson,

Mustafa Can och Lars Norén lyste upp. 

2006 var ett mellanår, men

Linda Olsson, Alice Timander och Kattis Ahlström var riktigt bra.

2007 också det ett mellanår lystes upp av

Åsa Linderborg, Michael Nyqvist och Margareta Strömstedt. 

2008 var ett riktigt bra år med

Raymond Ahlgren, Peter LeMarc, Mattias Klum, Pia Johansson och Mia och Klara.

2009 var favoriterna

Sara Paborn och Morgan Alling.

I år lystrade jag till lite extra när

Elisabet Åsbrink, Karin Johannisson och Niklas Lundblad pratade.

Även Percy Barnevik, Christine Meltzer och Maria Akraka var lyssnansvärda.

Mitt kriterium på ett bra sommarprat är att jag vill lyssna en gång till. Och de allra bästa en gång till ... Det är verkligen tacksamt att man kan ladda ner tidigare program och det skulle vara kul att kunna ladda ner ännu äldre program.

Läs även andra bloggares åsikter om Sommarpratare Sveriges radio

Britta Svensson om Silvia, Anna Hellgren om Mona - i Expressen

Jag har lovat mig själv att inte köpa kvällstidningar i tid och otid, men idag föll jag till föga och köpte Expressen. Och det är jag glad för. Det är Britta Svensson-dag idag. Hennes krönika är som en riktigt bra blogg. Hon skriver om dem "som tjatar om drottning Silvias pappa". (Jag hörde en av dem - Nordegren i P1). Som vanligt sätter hon ord på den där obehagskänslan jag fått när jag hört anklagelserna att hovet, och nu Silvia, tar för lätt på att tidigare familjemedlemmar haft nazistsympatier. Men som sagt, arvssynd gäller inte!

Hur är det med före detta kommunistsympatisörer eller vars fäder och mödrar hyllat Pol Pot, Mao eller till och med Lenin och Stalin. Det skulle vara väldigt välkommet med någon avbön här och där. Själv skäms jag över att jag som vänsterradikal på 1960- och 1970-talen inte förstod vad Kulturrevolutionen i Kina egentligen gick ut på, att jag inte riktigt tog åt mig Sovjets behandling av Baltikum osv osv. Jag hade till och med en lite idealistisk bild av Östtyskland. Och tyckte naturligtvis att "USA-imperialismen" var förskräcklig.

Det hörs ibland ett obehagligt eko av dessa projektioner och det är obehagligt att följa journalister som skjuter in sig på vissa områden och vissa personer. Ofta gör man det i den undersökande och grävande journalistikens namn. Men det man egentligen gör är att man vädrar sina fördomar och projektioner och tar chansen att vara rätt oförskämda.

Jag har följt skriverierna om Ingvar Kamprad särskilt noga (och faktiskt grävt en del) och märkt att många s k seriösa journalister gräver mycket grunt när det gäller fakta. I stället blåser man upp vissa saker; en bondgård i Småland blir en herrgård. Att inte bo i Sverige är skatteflykt och skatteplanering och är ett mått på girighet. Osv osv i all oändlighet. Om man inte hittat någon riktig substans i anklagelserna och inte skriver om dem, heter det att man "undviker problemen" som nu TV4 anklagas för angående Silvia och hennes pappa.

Den flesta journalister gräver som sagt väldigt lite. Framför allt undviker man att gräva på vissa ställen där det är obekvämt.

En annan intressant artikel i Expressen idag handlade om "det farliga fruntimret" Mona Sahlin av Anna Hellgren, välbehövliga ord verkligen. Jag minns så väl när Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter klädde Palmehatet i ord efter mordet. Det var befriande. Och det borde ha lärt oss något. Visst saknar jag lite av den unga, vassa Mona, men hon blev ordentligt stukad av sina egna. Att hon kom tillbaka efter den smällen och att hon har en enorm politisk erfarenhet, borde göra henne väldigt lämpad som Sveriges första kvinnliga statsminister. Och det borde vara tillåtet för kvinnor att bli äldre, få lite dubbelhaka och bli lite rundare än när man var 30. Kanske man skulle se till kompetensen?

För övrigt undrar jag om det är någon som egentligen tror att Victoria blir mindre jämställd med Daniel bara för att hon vill att kungen ska föra henne till altaret. Det är verkligen att underskatta henne. Egentligen är det nog en manifestation av hennes egen seger - över konvenansen, traditionen och kanske även pappa.

Expressen gör ett litet nummer av föräldraparens två bröllop som "skilda världar". Jag tror inte alls att det är så skilda världar. Två föräldrapar som gifter bort sina barn är i exakt likadan position och roller. Att ett föräldrapar är kung och drottning och det andra föräldraparet har haft andra roller i sina yrkesliv är inte så mycket att sätta krigsrubriker på. Det är bara väldigt skönt att det gick vägen. Förmodligen har båda paren bra erfarenheter och mycket kärlek att ge sina barn och kommande barnbarn.

Det var det om Expressen för den här gången.

Läs även andra bloggares åsikter om Expressen Britta Svensson Åsa Hellgren drottning Silvia Victoria Daniel Westling Mona Sahlin

Babbel är Babbel även i Babel!

Igår frågade Babel klatschigt Kan man både skriva banbrytande romaner och hämta på dagis? och  finns det några genier längre eller är de en utdöende art? Norske succéförfattaren Karl-Olov Knausgård är ett geni tyckte författaren Stig Larsson. Och Stig Larsson har nått genistadier i sina verk tyckte Karl-Olov Knausgård. Kliandes varandra på ryggen. Stig Larsson var ditbjuden för att han själv tycker att han är ett geni. Så visades Albert Einstein, Maradona, Bob Dylan och Ingmar Bergman som exempel på genier (?!).

Sen fick Camilla Lundberg och Johanna Koljonen komma in och diskutera vad ett geni är. Även apropå debatten om manligt beteende inom kulturvärlden, på teatrar etc...  Du som vann På spåret; du är väl ett geni, frågade programledaren Daniel Sjölin Johanna Koljonen....

Ja herregud vilket korkat tema! Att ta upp detta belastade, diffusa begrepp geni utan att tänka igenom vad man egentligen ville diskutera. Camilla Lundberg försökte... Och Stig Larssons avslutande utfall om kulturvärldens hat mot konstnärer och författare som blivit illa behandlade måste nog ses i ljuset av Åsa Beckmans artikel i DN om Manliga genier med rätt att svina. Varför inte ta upp en riktig diskussion om den? Nu blev blandningen av flams och publikfrieri och seriös diskussion svåruthärdlig.

Varför inte göra ett seriöst, nördigt entimmesprogram om kultur och litteratur utan populistiskt tramsiga teman? Och lita på att det håller.

Läs även andra bloggares åsikter om Babel SVT Sveriges television kulturprogram Karl-Olov Knausgård Åsa Beckman DN

Om smakfascister i Expressen

Hittade en gammal Expressen som jag läste på väg till Houston, Texas för ett par veckor sedan. Expressens nya kulturchef Karin Olsson ville "befria oss från smakfascisterna". Jag har svårt att tänka mig en mer konventionell text om "Jag som trodde att vi hade börjat göra oss fria från vår präktiga och moraliserande form- och arkitekturtradition". Jag är hjärtligt trött på den kritiken och att så lätt använda ordet fascism. Och vilket rejält självmål Karin gör genom att beskriva Tomas Cederlund och Simon Davies från TV3 som "smakfascister", som värnar rent, funktionellt och vitt. Kan det bli mer fel? I de program jag sett är det svart, rött, gredelint och barockt.

Karin tar också upp en ny bok om Hjalmar Mehr, som såg till att Stockholm möblerades om ordentligt. Jag har följt diskussionerna om rivningarna i Stockholm och andra städer och om att bevara gammal bebyggelse. Det var därför intressant att uppleva en stad som Houston i USA. När vi följde en visning vid ett museum och huset var byggt 1868, presenterades det som om det varit från antiken, idag omöjligt att bebo. Jag vågade inte yppa att jag bor i ett hus från 1885... Inställningen till hus och bebyggelse var så helt annorlunda, så jag har inte smält det än och får återkomma.

Apropå den kritik som brukar föras fram mot reformivrarna på 1930- och 1940-talet och som Karin Olsson gör sig till tolk för passar det här citatet av Sverker Sörlin, idéhistoriker

”Bedömningar av det förflutnas handlingar
måste göras på det förflutnas villkor, inte på nuets."

Läs även andra bloggares åsikter om Expressen Karin Olsson Simon & Tomas TV3 Sveriges fulaste hem

Hantverkare = manliga hembiträden

Självklart är det synd om grundlurade husägare. Och en del får hjälp av TV4. Men det är nästan absurt så "hantverkare" är i hetluften just nu. Det snackas och kommenteras och spelas teater och gud vet vad. En del inlägg och tonfall påminner om när Pippi Långstrump är på kaffekalas och de fina fruarna ondgör sig över sina slarviga hembiträden och Pippi överglänser dem med fantastiska historier om slappa, lata och fördärvliga hembiträden. Astrid Lindgren har sällan varit så satirisk som i det avsnittet!

För det första gör klart vad man menar med en hantverkare. Är det själva utövandet av hantverket eller är det företaget man menar. En hantverkare är antingen anställd i ett företag eller driver eget företag. Och när Martin Timell surrar om 250 kr i timmen hos Nordegren i P1, blir jag förvånad, så dåliga kunskaper han har. Så bra att det rättades till dagen efter.

Debatten är färgad av klasstänkande. Allt det man reagerat mot och numera undviker när det gäller pigdebatten återkommer i stället om hantverkare. Man generaliserar över många olika yrkesgrupper på en gång. Eller gäller det helt enkelt alla som jobbar med sina händer (och inte har något i huvudet)? Liksom inom alla områden finns det mer eller mindre erfarna och skickliga yrkesutövare och företagare.

När det gäller att passa tider, så är "hantverkare" inte ensamma. Jag har väntat många timmar på läkare och tandläkare i mina dar. Jag har väntat på tåg och bussar. Jag har suttit med telefonluren i hand och väntat på svar hos myndigheter och företag i evigheter.

Att inte bara ROT-avdrag och RUT-avdrag är på tapeten, beror nog helt enkelt på att skattetrycket är för hårt för att driva tjänsteföretag. Det är stentufft att driva företag där du lägger ner din och dina anställdas tid på tjänster, vare sig det är städning, olika hantverk, servering, hårklippning etc. Sverige, inte minst politiker och fack, har varit extremt inriktade på producerande storföretag och är ganska handfallna när det gäller små tjänsteföretag.

Läs även andra bloggares åsikter om fuskbyggarna hantverkare Pippi Långstrump Nordegren i P1 Hantverkarna renovering byggnadsvård ROT-avdrag RUT-avdrag

Kritisk granskning = en politisk uppfattning

En tanke slog mig när jag hörde Åsa Linderborg debattera det kungliga bröllopet i Agenda. När hon menar att det ska bli föremål för "kritisk granskning" så är det nog lika med att man ska uttrycka samma politiska uppfattning som hon. Att det är odemokrtatiskt att ha ett kungahus osv. Även dessa argument ska kritiskt granskas liksom motsatsen. Och vad är det som hindrar Aftonbladets kultursida och andra att kritiskt granska kungahuset, vad de gör, hur de gör det, vad de använder apanaget till, även då det inte är prinsessbröllop? Gräv och skriv, vässa argumenten, syna begreppet demokrati, lyssna på folk; bara inte såga allt med en fnysning. Man kan ju alltid se saker från olika håll men det är så påfrestande att många debattörer alltid anser sig sitta inne med "sanningen". Ibland gör de det men ganska ofta gör de det inte. Förresten finns det få enkla sanningar.

När man värnar "gamla och sjuka", "de utsatta", "de lågavlönade". "de fattiga" mot "de rika", "de priviligierade", "de högavlönade" osv, borde man vara noga med att definiera vad och vilka man verkligen menar. Och hur ser en svensk arbetare ut idag? Diskussionen om avdrag för hushållsnära tjänster visar detta så tydligt. Man använder en hundra år gammal retorik och visar till och med att man ser ner på städjobb. Man frågar sig vem som ska städa åt städerskan men man frågar inte vem som ska snickra hos snickarn. Men bara den senares arbete ska ge avdrag.

Jag önskar inget högre än att vänstern (= socialdemokraterna) kunde omdefiniera sin roll, förändra retoriken, se sina motståndare med öppnare ögon, göra sig av med schabloner och projektioner och forma en politik som tar hänsyn till att det gått hundra år och att man själv har haft makten nästan hälften av den tiden.

En liten, liten demokratisk aspekt på prinsessbröllopet är att Victoria inpå bara huden kunnat se och känna klassaspekter och snobbism när hon valt en helt "vanlig" man. Förmodligen kommer det att göra henne till en ännu bättre drottning. Och Daniel för med sig mycket nyttigt till sin roll som så småningom "första herre" och prins av Sverige. Jag kan inte låta bli att tycka om det.

Läs även andra bloggares åsikter om politik kronprinsessan Victoria bröllop socialdemokraterna Daniel Agenda hushållsnära tjänster

Too much - då tröttnar jag - vare sig det gäller OS eller Melodifestivalen

Igår missade jag andra delen av Melodifestivalen. Utan att sakna den egentligen. Jag har märkt att när massmedia vräker på om någonting då avtar mitt intresse. Tre exempel. Jo just melodifestivalen med alla omgångar och final och program omkring och oändliga skriverier i medierna. T o m Svenska Dagbladet ägande fyra sidor (tror jag) om tidigare uttagningar och brer på ordentligt. Gäsp säger jag.

Andra exemplet av "too much": OS i Vancouver. "Vi visar allt" säger SVT och har ett studioprogram på bästa sändningstid på fredagkväll innan OS startat där man bara spekulerar. Det vore mycket mer spännande om SVT gjorde bra urval och struntade i att visa allt och analysera sönder allt och skruva upp förväntningarna. Jag värjer mig.

Tredje exemplet: Nobelfesten med timme ut och timme in utan nån som helst substans och innehåll, bara prat om festernas fest och programledare uppklädda till tänderna. Då tänder jag av.

Nej jag behöver inte titta, men jag blir matt när jag ser tablåerna och lyssnar på radion och läser rubrikerna. Det är svårt att värja sig.

Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen OS Vancouver nobelfesten massmedia SVT

Varför all uppståndelse kring Anna Anka?

Jag tittade på TV3 och Hoolywoodfruar och förundrades över Anna Ankas uttalanden. Det handlade ju bara om hennes relation till mannen. Många som skrattar och går till banken varje dag, slutar säkert att lönearbeta. Varför fick det en sån genomslagskraft i medierna? Det känns genant att över huvud taget diskutera jämställdhet efter hennes uttalanden. Det påminner mig om hur det var i början på 1970-talet. Jag minns en fin middag där alla vid bordet ondgjorde sig över arbetande mammor (jag var ensam om det just där och då) och de var övertygade om att deras barn (de arbetande mammornas) skulle bli kriminella. Många hemmamammor på den tiden tyckte att de blev illa bemötta och ansedda, men pikarna var många och agressiviteten mot arbetande mammor var stor. Så ledsen jag var många gånger och ibland såddes till och med ett tvivel. Men mina vuxna barn är inte känslomässigt störda eller kriminella.... Och vill och kan någon mamma eller pappa sluta arbeta en tid så är det väl ok. Men varför kalla dem hemmafru? Hörde till min förskräckelse att Anna Anka var inbjuden till Skavlan.

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Anka TV3 jämställdhet Skavlan