Enligt Nationalencyklopedin betyder invandrare eller
immigrant en person som flyttar från ett land till ett annat för att
bosätta sig där en längre tid, enligt folkbokföringen i Sverige minst ett år.
Det slog mig häromdagen att jag aldrig någonsin använt ordet
invandrare om min svåger David som flyttat hit från USA eller min svåger José
från Spanien. Och att jag aldrig någonsin definierat dem som invandrare. I
stället för att säga att de invandrat säger jag att de flyttat hit. Ungefär som
jag som västgöte flyttade till Stockholm och tillbaks igen.
När jag tillbringade en tid i USA funderade jag på om min
son och styvdotter, som bor och arbetar där, kallas invandrare, men där nöjer
man sig med ”immigrants”. Det skulle vi också kunna göra. Där har man också det
sympatiska uttrycket svenskamerikan osv och observera att amerikan kommer sist.
Man blir amerikan men har kvar sitt ursprung på samma gång!
Det är tydligen inte bara jag som funderat över begreppet
invandrare. 1998 tillsatte Regeringen en arbetsgrupp som fick i uppdrag att se
över användningen av begreppet invandrare i regeringens författningar och i
myndigheters verksamhet. Efter att ha gått igenom 33 författningar kom
arbetsgruppen fram till att det nästan alltid var oklart vilka personer som
begreppet invandrare användes om. Enligt arbetsgruppen bör följande begrepp
användas: Invandrare, Nyanlända invandrare och Personer med utländsk bakgrund.
Det är väl bra att man försöker använda orden rätt i
författningar o dyl, men hur ser det ut i medierna och i dagligt tal. Inte
använder vi ”nyanlända” speciellt ofta? Finns det någon mening med att bunta
ihop så många människor och kalla dem invandrare? Och har det inte skett en
förskjutning av betydelsen av ordet under senare år? Det används numera nästan
alltid negativt och generaliserande. En helt annan innebörd i ordet har smugit
sig in. När man kollar till exempel på Flashback kan man se att invandrare ofta
används om människor med annan hudfärg och religion och att många anser att
även de som är födda i Sverige av invandrade föräldrar är invandrare.
Begreppsförvirringen är nästan total. Det blir extra moddigt när seriösa medier
använder ordet invandrare utan tanke och reflektion.
Jag vill gärna citera signaturen alt-ana på Flashback. Hon
uttrycker det så bra:
”Vad har jag gemensamt med en arabisk man, en kinesisk
student, en afgansk flyktingpojke, en muslimsk kvinna som bär burka, en
thailändsk fru, en rysk pensionär, en tysk affärsman. – De är främlingar i mina
ögon. Men alla i Sverige är mina medmänniskor såväl invandrare som etniska
svenskar. --- De svenska medierna är en källa till segregation och smygrasism i
Sverige. De bäddar för hat mellan grupper och klasskillnader. ---
Jag vill bannlysa ordet invandrare.”
Och det finns faktiskt fler ”invandrare” i Sverige, detta
till ytan så stora och avlånga land. Jag tror att många i storstäderna känner sig
som invandrare. Själv har jag flyttat tillbaka till min hemstad och njuter av
att äntligen ha mitt språk omkring mig och den natur och kultur som jag saknat
i så många år på östkusten och i mellersta Sverige.
Det ligger så mycket symbolik i ordet invandrare i
betydelsen annorlunda, främmande. Själv har jag känt mig som en
svartskalle i hela mitt liv. När jag gick i första klass blev jag helt utom mig
en dag, reste mig och sprang ut ur klassrummet och ut på gatan. Jag stod inte
ut längre! Orsaken var att jag såg mönstret - alla snälla, söta, duktiga
flickor var ljushåriga. Den här dagen hade min blick råkat fastna vid Slösa i
Kamratpostens ”Spara och Slösa”. Duktiga Spara med ljusa lockar och fula,
slarviga, slösaktiga Slösa med stripigt svart hår. Och fanns det någon saga
förutom Snövit där de goda och snälla var mörkhåriga? Jag älskade Snövit! Och
aldrig var det någon, inte ens jag själv, som kom på tanken att jag skulle
kunna vara Lucia, även om jag hade långt hår – men det var ju mörkt, nästa
svart! Det finns en djup förborgad symbolik i ljust och mörkt. Och detta var
långt innan vi över huvudtaget pratade om invandrare.
